Jag tänkte inte göra en lika lång utläggning (I wish) som min syster om varför tiden stått still här i bloggen, men här kommer iallafall en liten förklaring:

 

Sedan över en vecka befinner jag mig på hemmaplan - i Sundsvall. Att komma hem till ett hus med kalkfläckar på vattenkranen och smuts på golvet har aldrig förut känts så fantastiskt. Att bli mött av kärlek och acceptans var något jag nästan glömt hur det kändes. Detta gjorde mig bara ännu mer säker på att jag gjorde rätt val när jag lämnade familjen jag arbetat för i exakt 2 månader för gott för drygt en vecka sedan. Det är läskigt att läsa och höra om Therése uppleveler eftersom jag känner igen mig i nästan allt, våra ex-familjer måste ha varit väldigt lika. Att vi är (au pair)systrar bidrar nog också till att vi upplever situationer liknande. 

 

 

Jag hade aldrig förut kännt mig så ångestladdad som tiden fram till min uppsägning. Alla sorgliga/smöringa/klyschiga låtar i mina hörlurar fick plötsligt mening och jag kunde relatera till texterna som tidigare varit obetydlig smörja. Ville bara inflika den upplevelsen för att förtydliga hur desperat jag faktiskt var!

 

Men så här i efterhand funderar jag inte på varför jag sa upp mig, inte det minsta. Redan från början (som några säkert märkte) var jag osäker till om detta verkligen skulle funka, men gav det ändå 2 månader som en ärlig chans. Tiden från att jag sa upp mig till att jag lämnade familjen var kanske de längsta 4 dagar jag någonsin upplevt. Om jag inte trivts innan, så gjorde jag definitivt inte det nu, om än förståeligt. 

 

Nu ser iallafall min situation ut såhär - Efter att ha förlängt min hemvistelse med ca 5 dagar åker jag tillbaka till Schweiz på torsdag. Eftersom jag inte längre har någon familj att återvända till kommer jag att få bo hos en amerikansk kvinna från Link medan jag letar efter en ny familj. Jag är otroligt tacksam för hennes gästvänlighet, utan henne vet jag inte om jag vågat säga upp mig.

 

Hoppas att ni nu kan förstå vår frånvaro från bloggen, se det som ett tillfälligt avbrott. We'll be back!

Okej - det som har gjort att jag har varit ganska instängd i min egen värld de senaste veckorna, att jag inte riktigt orkat göra något vettigt eller för den delen blogga om det, är att jag precis bytt familj.

 

Det var aldrig något jag ens tänkte på innan jag kom hit, att jag skulle behöva byta arbetsplats. För det kändes ju så självklart innan, att allt skulle bli bra och att jag skulle trivas. Jag var ju så noga och petig i urvalsprocessen. Tyckte jag då, i alla fall.

 

Jag kan vrida och vända på det hur mycket jag vill, fundera över vad det var som gick fel redan innan allt började - men jag tror ärligt talat inte att jag kommer bli klokare för det. Hur mycket man än läser olika familjeprofiler på internet, har skype-intervjuer och försöker välja ut den arbetsplats som ska passa en bäst, så kommer det aldrig att vara samma sak som att först träffa familjen och få en insikt i hur livet tillsammans med dem kommer att vara.  När man tänker på det är det därför inte alls så konstigt att situationen inte blir som man föreställt sig när man väl sätts in i den. Att det inte blir som man tänkt sig behöver inte nödvändigtvis vara något negativt, eller något som inte kan förbättras, men för mig blev det bara så att jag till slut inte kunde vänta situationen till något bättre, hur mycket tiden än gick.

 

Att vara au pair är inte som ett "vanligt" jobb - det är en väldigt konstig situation, där du placeras i ett helt nytt land, i en helt ny stad, i en familj du aldrig träffat och där du förväntas göra ett jobb som du egentligen inte har några särskilda kvalifikationer för. Jag tror det är gemensamt för många au pairer att man känner sig otillräcklig, speciellt i början, just för den anledningen att man känner det som om man borde kunna sitt jobb bättre till att börja med, som om man redan borde kunna fungera som en professionell barnskötare. Men det är just det vi inte är. Au pairer har i regel ingen utbildning för sitt jobb - de lär sig på plats genom att göra, göra fel och försöka igen.

 

Hur som helst, det jag vill förmedla är alltså att den här första tiden har varit väldigt omtumlande för mig, den har inkluderat mycket eget ifrågasättande av min situation. Jag tror det har mycket att göra med att det här är den första tiden i ens liv då man faktiskt har möjlighet att välja helt och hållet fritt vad man vill syssla med - gymnasiet var egentligen inget val, även om det tekniskt sett inte är obligatoriskt så tror jag inte det är många som på allvar tänker "äh, jag klarar mig bra ändå, jag behöver inte gå gymnasiet". Men nu, efter det, har jag för första gången "hela världen framför mina fötter" (sätter ut citattecknen i ett försök att inte låta klyschig), och det har för mig inneburit en väldigt stor andel funderande över om jag gör rätt val med mitt liv.

Det jag i slutändan ändå alltid kommer fram till, är att jag vill vara här. Jag vill stanna, fortsätta försöka, och utvecklas på ännu fler områden än jag vet att jag redan gjort under tiden jag varit här. Även om det ofta känns som om jag inget hellre vill än att åka hem till min familj och mina vänner, speciellt i den här skakiga perioden som just passerat förbi, så inser jag hela tiden att det inte kommer ge något mer än en stunds känsla av trygghet, innan livet börjar kännas ganska trist och meningslöst igen.

 

För ett par veckor sedan insåg jag däremot återigen att jag ville stanna - bara inte just där jag befann mig. Jag tänker inte gå in på allt vad det var som inte kändes rätt med min situation, det var helt enkelt så att jag inte mådde bra. Det kändes aldrig riktigt rätt från första början, och då det aldrig blev bättre blev jag till slut tvungen att ta ett beslut. Att agera på det beslutet må ha varit det svåraste jag hittills gjort i mitt liv, men nu i efterhand känns det så värt det. Som den konflikträdda människa jag är var jag aldrig särskilt pigg på att säga upp mig från mitt arbete hos de människor som tagit hand om mig i ett helt nytt land, och tagit in mig i sitt hem. Det blev en väldigt ångestladdad situation, just eftersom ett arbete som au pair inte bara innebär ett arbete, utan även ett boende.

I en enda stund skulle jag säga upp mig från både min inkomst och mitt tak över huvudet, det skulle komma förändringar kastandes över mig från alla håll och kanter. Men till slut fick jag det gjort, och nu när jag har lite tid att slappna av och tänka så känns allt så värt det. Och om jag ska vara ärlig, känner jag mig lite löjlig. Men det är väl enkelt att tänka så nu, med facit i hand - det värsta med alltihop har nog varit ovissheten, och den kommer man såklart inte undan i en sådan här situation. Nu hoppas jag i alla fall på en ljusare framtid, att alla förändringar ska få bli till det bättre.

 

 

 

          Grannträdgårdarna 

               

Nu väntar nya upplevelser, i form av ett nytt sätt att leva, bo och arbeta. Jag får se till att uppdatera här mer specifikt om de ändringar som kommer att ske, men just nu tyckte jag det räckte med en enkel förklaring av vad som händer, och varför. Önska mig lycka till!

 

 

 

Okej, så, nu låter detta som ett allmänt inlägg om födelsedagar genom tiderna... Men den tanken kan ni ju bara glömma!

Jag intog mitt nittonde år på jorden fredagen för drygt två veckor sedan, men firandet fick spridas ut lite ända fram till helgen efter, då det dröjde en vecka innan jag skaffade en present åt mig själv... Mer om det kommer lite längre ner.

 

 

Fredagen den 4:e oktober såg i alla fall ut ungefär såhär:
Jag blir väckt av att telefonen ringer kl 7, när mamma vill säga grattis... Jättegulligt, men krockar lite med min present från familjen - en sovmorgon till kl 9! Efter det var det jätteskönt att få somna om och vakna upp till solen som strålar in genom fönstret - när jag vaknar alla andra dagar, kl 7, har inte solen ännu gått upp! Får sedan kliva upp till ett tyst hus och ha lite lugn tid, äta frukost som familjen vänligt nog lämnat framme lite fint:

 

Sedan lite jobb, hänga tvätt, göra rent golv, fixa barnens rum osv. Tar sedan min promenad till spårvagnen för att åka inåt stan och träffa några svenska tjejer med tanken att fira kanelbullens dag på svenska kyrkan (standard - alltid kanelbullar på min födelsedag)! Nu har jag stulit några bilder från Lovisas blogg, det hoppas jag hon är okej med (själv hade jag tagit med kameran, men glömt batteriet på laddning... classic Tres style):

I slutändan blev det bara pizza-lunch istället för bullfika för mig - var tänkt att vi skulle till kyrkan efter vi ätit, men jag hann inte stanna längre då jag behövde hämta Oliver på skolan (de slutar lite tidigare på fredagar). Haatar för övrigt att det alltid står en glassbil vid skolan (som även säljer våfflor) - det är ju ren ondska mot de som ska hämta barnen! Vad gör man när man går förbi den och barnet stannar och säger: "Jag går inte hem om jag inte får en glass!" (förra gången var det en våffla...)? Finns inte så mycket att göra, denna dag sa jag okej då det var min födelsedag så jag tänkte att det kan man ju fira lite grann - men håller fast vid att det INTE är schyst att ställa glassbilen precis på vägen vid skolan, är ju omöjligt att gå förbi utan att barnen får idéer i huvudet!!
Hur som helst, väl hemma tog det inte lång tid innan Oliver sprang över och började leka med grannen - han hade tydligen gjort alla sina läxor! Skönt, då jag fick lite tid att dokumentera dagen so far.

När sedan familjen kommit hem lagade jag mat åt mig och barnen (haha, blev en ganska mördande köttfärssås med kanske liiite för mycket cayennepeppar, chilisås och vitlök... barnen bytte ut och åt pastan med pesto istället), då jag hade barnvaktsplikt denna kväll (föräldrarna skulle ut och fira mammans födelsedag, som var två dagar innan min). När vi hade ätit tog pappan fram födelsedagstårtan han hade varit och köpt - en belgisk cheesecake, som blev belgisk av att bottnen var gjord på Speculoos, vilket man kan få till i princip allt här. För er som inte vet vad det är (då det inte finns i Sverige) så är det som ett pålägg eller smaksättning som används typ som Nutella, men det smakar pepparkaka istället för choklad. Sen fick jag även lite små presenter av familjen:

 

När föräldrarnas gäster sedan kom umgicks de ett tag i vardagsrummet innan de skulle ut på restaurang, så jag fick lite tid att öppna mina paket från Sverige:

 

 

När föräldrarna lämnade huset slog jag och barnen igång en film - Oliver hade blivit lovad att få se "Moi, moche et méchant", eller som vi andra känner till den, "Despicable me". Skönt i alla fall att det var en bra film, hade inte velat sitta en hel kväll med något i stil med de barnprogram han kollar på (typ tecknade Mr Bean...)!

När filmen var slut var det läggdags, och jag fick prata med min egna familj på Skype. Ett fint avslut på en helt okej dag!

 

Dagen därpå fick jag lite stress- och jobbfritt firande, när jag tillsammans med en grupp av de svenska tjejerna satte mig på tåget till Liège, en stad en bit till öster om Belgien. Där har de nämligen PRIMARK, affären som i vanliga fall drar alla snåljåpar till London... Men denna dag tog sig dessa snåljåpar inte riktigt lika långt bort, vilket resulterade i en affär snäppet mindre än den i London (det kanske är tur om man inte vill bli ruinerad), men fortfarande rätt najs. Definitivt inte ett ställe man vill handla på mer än kanske 2ggr/år... Blev lagomt klaustrofobisk av att trängas med alla hundratals människor och stå i galet långa köer! Men det var värt det när man hade behov av en hel del saker och fick dem till ett mer än rimligt pris. Mina fynd, för sammanlagt 49eur, såg ut såhär:

 

Men det allra bästa inköpet måste nog varit dessa (också Primark) - "slipper socks"! Helt sjukt skönt på morgonen...

När vi hade pustat ut efter Primark-vistelsen gick jag, Anna och Tuss på vidare upptäcktsfärd i köpcentret där affären låg. Byggnaden var ytterst udda, och inte särskilt vacker enligt mig:

Fasaden på det (ganska så missplacerade) shoppingcentret. Ville bara leta upp arkitekten och... Och... Ställa en hel massa frågor!?!

Framåt kvällen tog vi oss ut ur shoppingcentret och ut på Lièges gator. Staden var ingen särskilt vacker syn från det vi fick se, undantaget den uppseendeväckande tågstationen samt det fräscha operahuset. I övrigt kändes det mesta rätt trist och deprimerande, men det kan såklart vara mycket vi missat! Allt slutade med att vi åt en rätt dålig middag på ett brasseri bredvid operahuset, där kändes det som om pengarna kunde gått till något bättre... Men i överlag en riktigt trevlig dag! Tack till tjejerna för den upplevelsen :) Hoppas det kommer många fler sådana!

 

Så kommer vi tillbaka till nuet, och min sena födelsedagspresent åt mig själv:

 

Blev hyfsat förvånad när jag gick in på Carrefour Planet den 11 oktober, och de sålde Pokémon X&Y... Som inte skulle släppas förrän dagen därpå, över hela världen! (Haha, nerd alert...) Åkte dit dagen innan släppet för att köpa själva konsolen, men så hade de spelet med... Och det funkade ju superfint! Var sedan barnvakt på kvällen och var suuperpeppad att få testa det, haha nya leksaker är alltid kul :) Så när barnen äntligen gått och lagt sig fick jag lite tid, och jag kan ju bara säga att hela min barndom kom springades tillbaka!

(Som ni kanske ser är ett genomgående tema för mig just nu uppfräschad nostalgi... typ)

Behövde bara dela med mig av min ljuspunkt vardagen för tillfället, haha :)

 

Igår började Bryssels "true colors" återvända, om jag förstått det rätt, efter ett par veckor av SÅ härligt väder. För ett par dagar sedan kom jag på mig själv med att tänka "ja, det här är ju som svensk sommar när den är som bäst..." - i oktober. Men lyckan kan väl inte vara för evigt, antar jag? För precis en vecka sedan, förra torsdagen, var det i alla fall fantastiskt fint. Soligt, lagom varmt och helt underbart. Efter en period av konstant regn var jag riktigt glad att vädret från mina första två veckor i Belgien kommit tillbaka! Jobbet på morgonen gick snabbt den dagen så jag hade mycket tid att spendera fritt, skypade lite med syster och tog sedan en springtur i solen, sådär på min sista dag som 18-åring. Jag ville kolla in parken som ligger på andra sidan vägen från Olivers skola - den var inte så stor som jag tänkt men väldigt fin, så jag tog några varv i den och satte mig sedan bara ner i gräset och njöt av solen och lite härlig musik:

 

Detta är mitt bästa tips på träningsmusik just nu, sjukt motiverande! Kärade ner mig helt i den här skivan så fort jag hörde den, då den förde tillbaka hela min mellan/högstadie-tid med sin uppfräschade nostalgi. Det var nog cirka tre år där då jag lyssnade mycket på Fall Out Boy till och från, och för er andra som också hade en sådan period så kan jag inte tipsa nog om den här skivan - den för tillbaka så många minnen, men soundet är uppdaterat och riktigt bra!

 

I slutet på förra veckan började jag också tänka på hur människorna här skiljer sig från de hemma i Sverige (eller, kanske mer de i Sundsvall). Egentligen är skillnaden nog inte så stor, men tankesättet är klart något annorlunda, och här verkar det vara väldigt vanligt att börja prata med främlingar på gatan - kanske inte verkar superkonstigt, men hallå, svensk småstadstjej här?! Har hänt flera gånger att jag blir distraherad av någon som börjar prata med mig när jag går runt helt instängd i min egen värld med mina hörlurar. You'd think people would want to leave you in your bubbla när man uppenbarligen inte är särskilt uppmärksam på omvärlden - jag klagar dock inte, är bara sjukt ovan vid att bli stoppad av random människor! Fått flera frågor liknande "Var ligger den här gatan/skolan/grejensomingenbryrsigom?"... Inte för att jag någonsin har någon aning om vad jag ska svara, men vem vet, kanske börjar se ut som en local? Eller så är det bara folk som ropar "Bonjour!" när jag går förbi så att jag måste vända mig om och typ titta konstigt på dem innan jag förstått vad som sagts, då de flesta ljud blandas in i musiken... Will take some time to get used to this!

Och ja, som ni kanske förstod så är jag en sådan där som i princip inte kan gå någonstans utan musik i öronen... Börjar dock märka nu att jag är i stort behov av att återskaffa Spotify Premium, om jag inte ska lyssna sönder den lilla fina musik jag redan äger! Albumen som går varma i min iPod (förutom såklart Fall Out Boy) just nu är Susanne Sundfør's (alldeles galet superfantastiska) "The Silicone Veil", klassiska "X&Y" av Coldplay, Marina & the Diamonds "The Family Jewels", och som alltid, "The Hunger Games - Songs from District 12 and Beyond".

 

Borde blogga lite om min födelsedag och helgen också, men jag tror jag tar det i ett eget inlägg. Blir lätt så lat kring det här med att blogga - jag skriver ofta ner anteckningar på iPoden om vad jag borde blogga om, men sedan blir de kvar där! Så när jag väl lyckas publicera ett färdigt inlägg blir jag så stolt över mig själv, haha, och den känslan räcker tyvärr lite för länge för att jag ska bli motiverad till att blogga igen inom en kort tid...

 

Nu känns det riktigt knäppt att om 10 dagar åker jag hem till Sverige, knäppt men underbart! 10 dagar är kanske för övrigt antalet dagar det var sedan jag senast uppdaterade, haha. Hur dålig har jag inte varit på att uppdatera senaste tiden? Ju längre tiden går, ju mer ångest får jag eftersom det är så mycket som händer och jag gillar att berätta ganska detaljerat om vad jag gör.

 

I helgen har jag iallafall varit till Zermatt med LiNK och sett Matterhorn (Tobleroneberget), dimman kom och gick så har tyvärr ingen bra bild på berget, men här ovanför sjön satte vi oss och åt lunch.

Lyckoruset i fredags!