Igår började Bryssels "true colors" återvända, om jag förstått det rätt, efter ett par veckor av SÅ härligt väder. För ett par dagar sedan kom jag på mig själv med att tänka "ja, det här är ju som svensk sommar när den är som bäst..." - i oktober. Men lyckan kan väl inte vara för evigt, antar jag? För precis en vecka sedan, förra torsdagen, var det i alla fall fantastiskt fint. Soligt, lagom varmt och helt underbart. Efter en period av konstant regn var jag riktigt glad att vädret från mina första två veckor i Belgien kommit tillbaka! Jobbet på morgonen gick snabbt den dagen så jag hade mycket tid att spendera fritt, skypade lite med syster och tog sedan en springtur i solen, sådär på min sista dag som 18-åring. Jag ville kolla in parken som ligger på andra sidan vägen från Olivers skola - den var inte så stor som jag tänkt men väldigt fin, så jag tog några varv i den och satte mig sedan bara ner i gräset och njöt av solen och lite härlig musik:

 

Detta är mitt bästa tips på träningsmusik just nu, sjukt motiverande! Kärade ner mig helt i den här skivan så fort jag hörde den, då den förde tillbaka hela min mellan/högstadie-tid med sin uppfräschade nostalgi. Det var nog cirka tre år där då jag lyssnade mycket på Fall Out Boy till och från, och för er andra som också hade en sådan period så kan jag inte tipsa nog om den här skivan - den för tillbaka så många minnen, men soundet är uppdaterat och riktigt bra!

 

I slutet på förra veckan började jag också tänka på hur människorna här skiljer sig från de hemma i Sverige (eller, kanske mer de i Sundsvall). Egentligen är skillnaden nog inte så stor, men tankesättet är klart något annorlunda, och här verkar det vara väldigt vanligt att börja prata med främlingar på gatan - kanske inte verkar superkonstigt, men hallå, svensk småstadstjej här?! Har hänt flera gånger att jag blir distraherad av någon som börjar prata med mig när jag går runt helt instängd i min egen värld med mina hörlurar. You'd think people would want to leave you in your bubbla när man uppenbarligen inte är särskilt uppmärksam på omvärlden - jag klagar dock inte, är bara sjukt ovan vid att bli stoppad av random människor! Fått flera frågor liknande "Var ligger den här gatan/skolan/grejensomingenbryrsigom?"... Inte för att jag någonsin har någon aning om vad jag ska svara, men vem vet, kanske börjar se ut som en local? Eller så är det bara folk som ropar "Bonjour!" när jag går förbi så att jag måste vända mig om och typ titta konstigt på dem innan jag förstått vad som sagts, då de flesta ljud blandas in i musiken... Will take some time to get used to this!

Och ja, som ni kanske förstod så är jag en sådan där som i princip inte kan gå någonstans utan musik i öronen... Börjar dock märka nu att jag är i stort behov av att återskaffa Spotify Premium, om jag inte ska lyssna sönder den lilla fina musik jag redan äger! Albumen som går varma i min iPod (förutom såklart Fall Out Boy) just nu är Susanne Sundfør's (alldeles galet superfantastiska) "The Silicone Veil", klassiska "X&Y" av Coldplay, Marina & the Diamonds "The Family Jewels", och som alltid, "The Hunger Games - Songs from District 12 and Beyond".

 

Borde blogga lite om min födelsedag och helgen också, men jag tror jag tar det i ett eget inlägg. Blir lätt så lat kring det här med att blogga - jag skriver ofta ner anteckningar på iPoden om vad jag borde blogga om, men sedan blir de kvar där! Så när jag väl lyckas publicera ett färdigt inlägg blir jag så stolt över mig själv, haha, och den känslan räcker tyvärr lite för länge för att jag ska bli motiverad till att blogga igen inom en kort tid...