Får ungefär samma känsla som när man låg efter med skolarbete när jag tänker på bloggen, så mycket att berätta, så lite tid! Ikväll ska jag iallafall skriva färdigt om Italien, jag vet att jag kan bli lite väl detaljerad ibland men med tanke på att bloggen är som en dagbok för mig så får ni helt enkelt stå ut.

 

På lördag ville Raquel och Laura umgås på tu man hand, så vi bestämde oss för att dela på oss över dagen. Jag och Heather hade planerat att åka tillbaka till Varenna och så blev fallet. När vi klev iland marcherade vi direkt till turistbyrån och bad om vägbeskrivning till Castello di Vezio som är en gammal ruin ovanför Varenna. Jag var där förra året också men tyckte att det var så fint att det utan tvekan var värt att besöka igen. Vi började vår bergsbestigning som verkligen fick oss att inse hur urusel vår kondition var. Väl uppe på toppen betalde vi 4 € inträde och gick sedan för att beundra den fantastiska utsikten. Sedan stod vi en lång stund och beundrade (fotade) fåglarna (örnar, falk och uggla) som bor där (ja, de är inte lösa alltså). Förra gången jag var där hade de en fågeluppvisning så vi gick till kassan och frågade när den var, till svar fick vi att den började kl 16, och då var klockan inte mer än 12. Då jag inte kände att det var värt att stanna och vänta i 4 timmar tog vi beslutet att promenera ner till Varenna igen och sedan kämpa oss upp igen lagom till uppvisningen. 

 

Solen värmde mer och mer så när vi kom ner till staden igen gick vi och satte oss på en uteservering på samma ställe som gårdagen och delade på en ricotta- och spenatpizza som var gudomligt god! För att smälta pizzan skynde vi oss förbi gårdagens uteservering i hopp om att inte bli sedda av en viss servitör. Med varsin bägare i handen gick vi sedan vidare till den lilla gömda stranden vi varit till dagen innan. Denna gång var jag förberedd med bikini, tyvärr var det blåsigare än gårdagen, men jag hade bestämt mig för att årets första dopp minsann skulle ske i Comosjön. Sagt och gjort så tog jag mig sakta ut från stranden och flöt omkring ett tag och njöt av den uppfriskande känslan av ett dopp en varm sommardag. Vi blev kvar på stranden ett bra tag till, och när jag torkat och bytt om började vi vår bergsbestigning på nytt.

 

Väl upp var det nu riktigt varmt, vi gick upp i ruintornet och gick sedan ner till fåglarna i väntan på uppvisningen. Allting var precis som förra gången - samma italienska kille som mumlade saker på italienska (som om han pratade med sig själv fast att han pratade till åskådarna), samma fåglar och samma trick. Jag hade nog en aningen romantiserad bild av uppvisningen då jag ansåg att det vart värt att gå upp för berget två gånger för att få se den. Som tur var var den lite kortare än förra gången (antagligen för att det var färre åskådare), inte lika tur var dock att Heather och jag var de enda två dumma nog att sitta kvar i värmen och vänta på fortsättningen när han troligen sagt på italienska att showen var över. När poletten tillslut trillat ner hos oss gick vi för andra gången ner till Varenna igen. Men varsin glass (såklart) satt vi oss vid vattnet och matade änder innan vi hoppade på färjan tillbaka till Menaggio. 

 

På hotellet mötte vi upp med Raquel (Laura hade åkt tillbaka till Zurich där hon studerar) och när vi duschat och gjort oss iordning gick vi på restaurangjakt. Gata upp och gata ned letade vi efter en pizzeria där Raquel ätit första kvällen, vi hittade den tillslut och satte oss vid det enda bordet utomhus. Vi blev nog lite bortglömda då det tog ett tag för oss att få vår mat, pizzan (ja, vi åt pizza till lunch OCH middag) var inte lika fantastisk som lunchens, men helt okej. Blev ju också tvungna att beställa tiramisu till efterrätt, fast det var en riktig besvikelse. Pizzerian var omtald då det var den lokala pizzerian dit italienarna gick för att undvika turister. Mätta gick vi tillbaka till hostelet och sa godnatt. 

 

Nästa dag åt vi frukost och packade ihop våra saker, eftersom vi hade några timmar innan vår buss till Lugano (Italien) skulle gå lämnade vi packningen på hostelet och tog oss en promenad i Menaggio. En lång söndagsmarknad sträckte sig längs med vattnet så där fastnade vi ett tag innan vi letade upp ett ställe att äta lunch på. Tyvärr blev vår sista måltid i Italien inte heller särskilt mycket att hurra över, långsam service och tråkig mat. Då vi fått vänta länge på maten blev det sedan till att skynda sig och hämta packningen. Trots att vi var lite stressade var vi ändå tvungna att hinna med en sista italiensk glass. Bussresan från Menaggio till Lugano var smidig, ca 1 timmes bussresa för 6 €.

 

I Lugano var vi rätt trötta av värmen, så det blev bara en snabb promenad längs med vattnet, sedan sa vi hejdå till Raquel som skulle ta ett tidigare tåg då hon är för gammal för Voie 7 (abonnemanget som tillåter ungdomar att åka tåg gratis mellan kl 19 och 5 på morgonen i Schweiz). Då Heather och jag hade några timmar att döda gick vi till en park och lade oss och vilade. Tre tonårskillar kom fram till oss och började prata italienska (Lugano ligger i italienska delen av Schweiz), men när de förstod att vi pratade engelska var det som att de fick tunghäfta. Efter ett tag lyckades de få fram att de ville att vi skulle skänka en av killarna 2 francs, men varför kunde de inte förklara. Jag och Heather sa att vi var fattiga vilket på sätt och vi stämde, vi kunde för allt i världen inte förstå varför de valde att fråga just oss - två tjejer som låg på gräset i en park med resväskor, tror inte vi utstrålade några lyxsympom precis...

 

Vi hoppade på första tåget efter klockan 19 och påbörjade vår hemresa. Att åka tåg i Schweiz är verkligen guld värt, ett sådant förtrollande landskap! Efter ett försenat byte kom vi fram till Lausanne strax före 1 på natten, där skildes vi åt och hoppade på olika tåg hem.

 

Detta var min Italienresa, bilder kommer senare.