Det här var en text som jag skrev när jag precis lämnat min första värdfamilj i oktober förra året. Nu såhär i efterhand är jag så tacksam för att jag inte gav upp, att jag vågade trotsa min svaghet och kämpa vidare. De två första månaderna kan inte jämföra sig med allt som hänt sedan dess, det var ett annat liv helt enkelt. Det jag har varit med om här nere går inte att beskriva - jag är så stolt och lycklig, men också förvirrad och ledsen över att allt som varit min verklighet snart bara kommer att vara ett minne. Allt känns så naturligt här - mitt jobb, min plats, min fritid och mina fantastiska vänner. Nu ska jag lämna allt som känns säkert, för ett liv i Sverige där ingenting kommer att bli som förut. Jag har förändrats, jag vet inte om det kommer att märkas, men jag vet att det här året för alltid kommer att ha en stor plats i mitt hjärta. 

 

Igår var absolut sista avskedet, vet inte hur många jag har sagt hejdå till, vissa flera gånger, men nu är det över. Jag vaknade upp igårmorse med ont i halsen vilket eskalerade till en enorm förkylning, hade det inte varit för att det var min sista kväll, och min sista chans att umgås så hade jag definitivt legat hemma i sängen. Istället åkte vi till IKEA och åt middag, när det stängde tog vi tåget tillbaka till Nyon och umgicks hos Rhian, som nu känns så naturligt. Vid det här laget hade jag redan tröttnat på alla avsked, och inget kändes på riktigt. Idag är sista dagen, och det känns fortfarande inte på riktigt. Natten var fruktansvärt, jag skakade tänder och mådde skit, jag känner mig helt drenerad på energi och det gör ont i hela kroppen, snälla ta mig hem till Sverige igen så att allt det här lidandet kan vara över.

 

Gruppbild från i måndags - sista Crosslink