Okej - det som har gjort att jag har varit ganska instängd i min egen värld de senaste veckorna, att jag inte riktigt orkat göra något vettigt eller för den delen blogga om det, är att jag precis bytt familj.

 

Det var aldrig något jag ens tänkte på innan jag kom hit, att jag skulle behöva byta arbetsplats. För det kändes ju så självklart innan, att allt skulle bli bra och att jag skulle trivas. Jag var ju så noga och petig i urvalsprocessen. Tyckte jag då, i alla fall.

 

Jag kan vrida och vända på det hur mycket jag vill, fundera över vad det var som gick fel redan innan allt började - men jag tror ärligt talat inte att jag kommer bli klokare för det. Hur mycket man än läser olika familjeprofiler på internet, har skype-intervjuer och försöker välja ut den arbetsplats som ska passa en bäst, så kommer det aldrig att vara samma sak som att först träffa familjen och få en insikt i hur livet tillsammans med dem kommer att vara.  När man tänker på det är det därför inte alls så konstigt att situationen inte blir som man föreställt sig när man väl sätts in i den. Att det inte blir som man tänkt sig behöver inte nödvändigtvis vara något negativt, eller något som inte kan förbättras, men för mig blev det bara så att jag till slut inte kunde vänta situationen till något bättre, hur mycket tiden än gick.

 

Att vara au pair är inte som ett "vanligt" jobb - det är en väldigt konstig situation, där du placeras i ett helt nytt land, i en helt ny stad, i en familj du aldrig träffat och där du förväntas göra ett jobb som du egentligen inte har några särskilda kvalifikationer för. Jag tror det är gemensamt för många au pairer att man känner sig otillräcklig, speciellt i början, just för den anledningen att man känner det som om man borde kunna sitt jobb bättre till att börja med, som om man redan borde kunna fungera som en professionell barnskötare. Men det är just det vi inte är. Au pairer har i regel ingen utbildning för sitt jobb - de lär sig på plats genom att göra, göra fel och försöka igen.

 

Hur som helst, det jag vill förmedla är alltså att den här första tiden har varit väldigt omtumlande för mig, den har inkluderat mycket eget ifrågasättande av min situation. Jag tror det har mycket att göra med att det här är den första tiden i ens liv då man faktiskt har möjlighet att välja helt och hållet fritt vad man vill syssla med - gymnasiet var egentligen inget val, även om det tekniskt sett inte är obligatoriskt så tror jag inte det är många som på allvar tänker "äh, jag klarar mig bra ändå, jag behöver inte gå gymnasiet". Men nu, efter det, har jag för första gången "hela världen framför mina fötter" (sätter ut citattecknen i ett försök att inte låta klyschig), och det har för mig inneburit en väldigt stor andel funderande över om jag gör rätt val med mitt liv.

Det jag i slutändan ändå alltid kommer fram till, är att jag vill vara här. Jag vill stanna, fortsätta försöka, och utvecklas på ännu fler områden än jag vet att jag redan gjort under tiden jag varit här. Även om det ofta känns som om jag inget hellre vill än att åka hem till min familj och mina vänner, speciellt i den här skakiga perioden som just passerat förbi, så inser jag hela tiden att det inte kommer ge något mer än en stunds känsla av trygghet, innan livet börjar kännas ganska trist och meningslöst igen.

 

För ett par veckor sedan insåg jag däremot återigen att jag ville stanna - bara inte just där jag befann mig. Jag tänker inte gå in på allt vad det var som inte kändes rätt med min situation, det var helt enkelt så att jag inte mådde bra. Det kändes aldrig riktigt rätt från första början, och då det aldrig blev bättre blev jag till slut tvungen att ta ett beslut. Att agera på det beslutet må ha varit det svåraste jag hittills gjort i mitt liv, men nu i efterhand känns det så värt det. Som den konflikträdda människa jag är var jag aldrig särskilt pigg på att säga upp mig från mitt arbete hos de människor som tagit hand om mig i ett helt nytt land, och tagit in mig i sitt hem. Det blev en väldigt ångestladdad situation, just eftersom ett arbete som au pair inte bara innebär ett arbete, utan även ett boende.

I en enda stund skulle jag säga upp mig från både min inkomst och mitt tak över huvudet, det skulle komma förändringar kastandes över mig från alla håll och kanter. Men till slut fick jag det gjort, och nu när jag har lite tid att slappna av och tänka så känns allt så värt det. Och om jag ska vara ärlig, känner jag mig lite löjlig. Men det är väl enkelt att tänka så nu, med facit i hand - det värsta med alltihop har nog varit ovissheten, och den kommer man såklart inte undan i en sådan här situation. Nu hoppas jag i alla fall på en ljusare framtid, att alla förändringar ska få bli till det bättre.

 

 

 

          Grannträdgårdarna 

               

Nu väntar nya upplevelser, i form av ett nytt sätt att leva, bo och arbeta. Jag får se till att uppdatera här mer specifikt om de ändringar som kommer att ske, men just nu tyckte jag det räckte med en enkel förklaring av vad som händer, och varför. Önska mig lycka till!