Jag ska försöka skriva det här inlägget i ärlighetens tecken. Jag är egentligen emot att vara för ärlig i en offentlig blogg, men tycker att ni förtjänar en riktig uppdatering om hur mitt liv ser ut nu med tanke på hur dålig jag har varit på att uppdatera hittills. Och nej tyvärr, det blir inga bilder i detta inlägg heller. Ska bli bättre på det, kanske.

 

Efter att ha kommit igenom 2 veckor hos den nya familjen kan jag bara konstatera att de är fantastiska. De är otroligt generösa och omtänksamma. De verkar har stor förståelse för hur man känner sig som au pair och gör allt för att jag ska känna mig bekväm och trygg. I torsdags fick jag jobba över ca 1,5 timme pga. att mamman var påväg hem från Kina och pappan åkt till London samma dag. Jag hade egentligen planerat att åka på Link men eftersom det blev så sent så hann jag inte med det, men i ärlighetens namn gjorde det mig ingenting med tanke på att jag faktiskt får betalt för övertid, och de visar en enorm tacksamhet för allt jag gör.

 

Det har kanske inte framgått jättetydligt men familjen tillhandahåller alltså en lägenhet åt mig, vilket är perfekt. Jag har upptäckt att jag har svårt för balansen mellan profesionell och personlig, att ha ett eget boende hjälper verkligen att hålla den distansen och förstärka intrycket av att det faktiskt är ett jobb och inte bara en nöjestripp, vilket jag ärligt hade problem med i min förra familj. Tyvärr fick jag igår beskedet av kvinnan jag bor hos att hon inte kommer att vilja hyra ut lägenheten efter jul då hennes son oväntat kommer hem från Kanada imorgon. Blev väldigt besviken men familjen kommer att börja leta nytt boende och tills de hittat något så kan jag bo hos dem eftersom de har gott om plats i huset. 

 

Igår skedde dessutom ett annat missöde. När jag skulle hämta flickorna från skolan efter kl 16 hoppade jag in i bilen och märkte genast att något var fel. Efter att ha rullat en bit blev jag tvungen att slå på varningsblinkersen för att se vad som var fel. Vi kan väl säga att vänstra framhjulet var ovanligt platt, och jag skulle inte ha kunnat köra många fler meter med det. Jag hade dock änglavakt och det dröjde inte länge innan en lite äldre man kom förbi och frågade om han skulle hjälpa mig att byta hjulet ("bless his soul" som Becky uttryckte det). Var dock aningen stressad eftersom jag behövde åka till skolan och kunde inte få kontakt med mamman för att berätta om min situation. När mannen äntligen fått på nödhjulet kunde jag bara vara evigt tacksam över att sådana människor faktiskt finns (dock finns det troligen även de som skruvar loss korken på luftventilen i vänstra framdäcket för att man kanske råkade stå på fel parkering)...

 

Efter jobbet tog jag och en tysk tjej bilen till Nyon för en liten pizza och filmkväll hos Becky, som för övrigt att världens mysigaste lägenhet. I dag har familjen varit och hämtat det punkterade däcket och jag har förtärt alldeles för mycket knäck samt samtalat med både syster och far i sammanlagt drygt 3 timmar (märks att jag inte haft internet på ett tag). Ikväll sitter jag barnvakt för första gången, ska faktiskt bli riktigt kul!

 

Även om det jobbmässigt känns väldigt bra så måste jag erkänna att jag har blivit väldigt lat sedan jag kom hit. Orkar inte laga riktigt mat till mig själv och rör ytterst lite på mig. Känner mig väldigt delad då jag trivs jättebra med min situation samtidigt som jag fysiskt/mentalt mår sämre på grund av försämrade matvanor och minskad fysisk aktivitet. Nu börjar jag dock tröttna på denna livsstil och känner att jag måste försöka ta mig ut och röra på mig en av mina sju lediga timmar per dag. Känns som en rejäl utmaning men ack så nödvändig. Nu tror jag att jag har varit tillräckligt ärlig för det här året, på återseende!

 

 

Det här inlägget skrev jag förra tisdagen, när ni läser det förstår ni nog varför jag inte publicerat det förrän nu

Jag vet att jag skrev att jag skulle berätta mer om mitt nya jobb förra veckan, men då hade jag aldrig kunnat gissa att den förra Au pairen skulle ha glömt bort lösenordet till det trådlösa nätverket i lägenheten.

Nu bor jag alltså sedan en vecka tillbaka i en lägenhet i Gex, som ägs av en brittisk kvinna som jobbar för FN (för tillfället på arbetsresa i Etiopien). Familjen jag arbetar för är helt brittisk men har aldrig bott i England utan i Asien och numera Frankrike. De har två underbara döttrar, vi kan kalla dem för Karen och Sarah. K är 6 år och S 4 år. Förra veckan skuggade jag den förra Au pairen, som verkligen gjorde intryck på mig. Hon var så bra med barnen och otroligt snäll och givmild, hon visade mig runt i omgivningarna och försäkrade mig om att jag skulle trivas jättebra här. Hon arbetade för familjen för ca 2 år sedan och kom sedan tillbaka i augusti för att hjälpa dem medan de flyttade till Gex. Nu skulle hon flytta till sin franska pojkvän som bor 1,5 timme härifrån.

Jaja, nog pratat om henne. Jag trivs iallafall väldigt bra med familjen hittills, det jobbiga är bara att jag inte kan träffa mina vänner lika ofta eftersom jag bor en bit ifrån. Dock har jag (sedan igår när försäkringen blev klar) en egen bil att disponera (Fiat panda) så jag är ändå rätt fri utanför arbetstiden. Tiden fram till jul kommer gå fort, tänk att om precis en månad är jag hemma igen! Fram tills dess måste jag bestämma om jag vill stanna med familjen eller inte, då vi bestämde att ha en prövningsperiod för att se om det verkligen skulle funka. När jag får internet i lägenheten så ska jag lägga upp lite bilder och berätta mer om mitt jobb.

Ligger ensam och chillar på ett hotellrum i centrala Bryssel - gaanska så sweet egentligen! ......om jag hade haft något att göra, det vill säga.
Hur som helst kommer verkligheten alldeles snart och smyger sig på igen - strax efter klockan 11 måste jag checka ut och ge mig av mot franskan (vilket i och för sig oftast är roligt, blir bara lite tungt att ta sig dit igen efter två veckor - var dunderförkyld förra veckan så båda lektionerna gick bort). De senaste fyra dagarna har varit helt fantastiska, att ha mamma på besök i min nya hemstad var något galet efterlängtat! Skriver mer om besöket så fort jag har tid och är hemma med min dator. Tack för den här tiden, och nu är det ju knappt en månad innan jag åker hem till Sverige igen!! Helt sjukt, innan jag vet ordet av kommer det vara jul och jag får sitta där än en gång med halva tjocka släkten och titta på Karl Bertil Jonsson och annat trevligt.. Sådant som man tidigare tagit för givet, men som man numera knappt fattar att det fortfarande finns kvar.

Men nog med allt sentimentalt nu, vad gör man egentligen när man har några timmar att döda på ett hotellrum? Trashar rummet lite rockstar-style, tar ett bad, springer och busknackar på granndörrarna, slöar framför lite random fransk/flamländsk TV..? Äh, jag ger upp. Kör nog på det förstnämnda.

Ha det bra tills vi ses igen!
Therése

Igår, måndag den 11 november, firades "Armistice day" här i Belgien (samt även i Nya Zeeland, Frankrike och Serbien - jag googlade), dessutom firas det tydligen denna dag i fler länder men under ett annat namn. Det är alltså vapenstilleståndet efter första världskriget som firas, vilket innebär att de flesta butiker, banker osv har stängt denna dag - och så även skolorna. Vilket för mig innebar lite extra jobb, då föräldrarna inte var lediga från sitt! Så, jag och Malin (alias), den 7-åriga flickan i familjen, skulle alltså spendera dagen själva tillsammans (pojken på 12 år, Jonas - också alias - var hos en kompis).

I slutändan av dagen hade jag fått se Atomium för första gången sedan jag kom till Bryssel (JA, jag vet att det är efterblivet...), men det var faktiskt inte den vi åkte för att se! Bredvid Atomium finns tydligen något sorts nöjescentrum, "Bruparck". Där inne ligger det ett litet äventyrsbad - "Océade" - i stil med Paradisbadet typ, fast med väldigt många vattenrutschbanor (av vilka vi inte åkte en enda..), så det blev vårt mål med dagen! Förutom att vi var tvungna att ta oss till andra sidan stan för att komma dit, vilket tar ganska lång tid, så var det en väldigt rolig dag. Jag har ända sedan jag började jobba som au pair velat ha tid att verkligen hitta på något med barnen, men en vanlig eftermiddag när de kommer hem från skolan finns det oftast inte tid att göra något överhuvudtaget utanför huset/närområdet. Så fastän det blev en lång och väldigt utmattande dag, var det en möjlighet jag hade väntat på och blev riktigt glad att den kom! Det blir så mycket roligare att jobba när man har ett "projekt" för dagen eller vad man ska säga, snarare än att bara försöka fördriva tiden tillsammans hemma. 

 

I övrigt fortsätter mitt sökande efter bostad, så om du som läser av en händelse råkar veta något om billigt boende för typ studenter eller liknande här i Bryssel, hör jättegärna av dig!

Annars rullar vardagen på som vanligt, ikväll är det övning med Luciakören som jag verkligen vill kunna gå på (jag var på den första övningen, men har missat de två senaste i röran med familjebytet), så jag hoppas det blir av! Nu är det inte heller långt kvar tills jag får mitt första besök från Sverige... Galet, längtar något enormt! Har aldrig varit ifrån mamma (eller pappa) så här länge någonsin förut, haha det är lite knäppt att tänka på men så är det ju faktiskt. Så inte är det väl konstigt att det känns lite tomt?

 

Nu är tiden i gränslandet över. Jag har om än lite diffust tackat ja till en familj och om några timmar ska J skjutsa mig dit. Känns såklart lite tungt när jag efter en och en halv vecka här börjar känna mig hemmastadd. Igår var jag iallafall och hälsade på familjen (pappan och barnen) eftersom jag hittills bara träffat mamman. Blev egentligen inte mycket klokare på det besöket men nu har vi iallafall träffats. Jag kommer under veckan att skugga den nuvarande au pairen och det känns verkligen jättebra att ha någon att luta sig emot. Familjen hyr ett boende för au pairen i byn (som förresten ligger i Frankrike, så nu är jag inte längre au pair i Schweiz) så jag kommer att dela boendet med henne under resten av veckan. Känns lite skrattretande att tänka på att jag inte ville vara au pair i Frankrike från början på grund av lite olika anledningar, men nu hamnade jag här ändå (förvisso bara 15 minuter från gränsen). På grund av hur det slutade med min tidigare familj är jag väl inte riktigt lika självsäker nu, men familjens nuvarande au pair har om och om igen försäkrat mig om hur fantastiska de är. Sen känns det ju också tryggt att jag inte har mer än 20 minuter med buss/bil för att komma tillbaka hit och hälsa på, och ungefär samma sträcka för att ta mig till Schweiz. Nej nu måste jag börja packa mina saker som är i en enda röra just nu. Mer om familjen och mitt jobb kommer under veckan.

 

Önska mig lycka till!

Hej vänner!

 

Nu var det ett bra tag sedan ni hörde något från mig (börjar ana ett mönster..) Nu har jag bott hos J och hennes rumskompis A i en vecka. De bor i ett stort hus i Frankrike, 5 minuter från gränsen mot Schweiz och 20 minuter med buss in till Genève. Under veckan har jag fått mycket egentid då jag sökt familjer samt återsett mina vänner här nere i Schweiz. Humöret har gått lite upp och ner och jag var nästan (nästan) redo att ge upp i början på veckan. Sedan sa det bara svisch och då hade jag helt plötsligt en hel hög med eventuella familjer. I onsdags åkte jag in till Genève och träffade en brittisk kvinna på hennes jobb och de erbjuder vad som verkar vara en "dream position" för en au pair, hon vill att jag börjar till veckan. Nu är det dock en del i min omgiving som för mitt eget bästa tycker att jag inte borde ta några förhastade beslut. I eftermiddag ska jag åka och träffa en 3-barnsmamma i mina gamla hemtrakter för att diskutera vad som numer lutar mot eventuellt barnvaktande lite då och då. Innan det ska jag träffa B som håller i LiNK för att försöka komma underfund med vad det egentligen är jag söker.  

 

Ikväll ska jag äta middag med några vänner i Genève och likaså imorgon då vi har hejdå-middag för en vän som åker tillbaka till Finland på måndag. Som ni ses rullar livet på här nere och rätt vad det är så är jag hemma igen för att fira jul!

Hej alla fina!

 

Nu har det gått en dryg vecka sedan jag kom hit till det nya huset (kan väl inte riktigt säga "nya familjen" än, då de inte varit hemma under den här tiden). Det har på ett sätt gått rätt långsamt, eftersom jag äntligen fått tid att ta det lugnt - något jag sett till att verkligen ta vara på. Jag har utnyttjat tiden i huvudsak till att lära känna det nya huset, få andrum efter familjebytet, spendera efterlängtad tid med mig själv efter att konstant ha varit uppi andra människor under två månader, söka efter boende (ska gå in på det lite mer längre ner), lära känna området där jag bor och köra lite bil här omkring - samt, såklart, umgås med hunden:

 

 

 

Min enda obligatoriska sysselsättning under de här dagarna är nämligen att ensam ta hand om den nya familjens hund under tio dagar, medan de är på semester. Det har hittills varit både väldigt kul, mysigt och intressant... men även en utmaning, och faktiskt ganska irriterande då och då. Från en tjej som aldrig tidigare har levt med en hund men alltid har älskat djur, vill jag bara säga att det helt klart varit en omställning att över en natt plötsligt bli ensam hundägare (om än bara för en kort period) till en valp på dryga halvåret! Men jag tror vi har fått en bra start på vår vänskap, och förhoppningsvis kommer vi förstå varandra bättre och bättre framöver - även om vi inte kommer spendera riktigt lika mycket tid tillsammans som vi gjort under de här dagarna...

 

Som ni kanske uppfattade i det första stycket så håller jag i nuläget på att leta efter ett boende - jag kommer nämligen inte längre att vara inneboende hos familjen, som jag varit fram tills nu. Den klassiska au pair-situationen är att man bor hos familjen man jobbar för (live in), men det finns familjer som av olika anledningar väljer att ha en "live out", alltså någon som bor på annat håll men som kommer hem till familjen på särskilda tider och jobbar. En något mer kontrollerad och mer bekant arbetsform, som såklart har både sina plus och minus-sidor, men som jag hoppas kommer att bli en förändring till det bättre! Jag kommer uppdatera mer längre fram om hur det går med detta - det är inte helt enkelt att hitta ett boende med rätt läge och i rätt prisklass i landets huvudstad - men fram tills att jag hittat något annat så bor jag i familjens gästrum, medan jag lär mig hur deras vardagliga liv fungerar.

Jag kanske borde säga något om familjen också - denna gång är det faktiskt en svensk familj! Något jag inte från början trodde jag skulle hamna i, men livet går inte att styra helt och hållet alla gånger. Det är klart att det är lite tråkigt att ge upp att prata franska i vardagen, men jag kände att jag inte kan hänga upp mig på en sådan grej den här gången. Nu vet jag att det viktigaste är att jag hamnar hos en familj där jag trivs och kan arbeta bra - och när man har upplevt motsatsen till det lär man sig att ta chansen när något bättre dyker upp, även om det krävs att man gör ett par mindre uppoffringar.

För att återgå till nutiden, så försöker jag för tillfället (förutom att blogga) att plugga franska, lite halvstressat - insåg nämligen precis att mitt franskaprov inte är på onsdag som jag hade trott, utan redan på måndag! Min mästerliga plan, bestående av att skjuta upp plugget så långt som möjligt, gick därför lite i stöpet... I vanliga fall brukar jag se till att inte ta allt för allvarligt på prov i skolan och så, eftersom det är något jag har fallit på flera gånger förut. Så jag har inte heller sett särskilt allvarligt på det här - det är klart att jag vill göra bra ifrån mig, men jag vill inte pressa mig själv så att jag får ångest och mår dåligt! Nu får jag däremot se till att försöka hitta något mellanting (och det kvickt), då det här provet tydligen står för 50 procent av betyget, som jag förstått det... Det är inte som om det vore "åh undrar om jag får VG eller MVG" heller, nu blir jag antingen godkänd eller underkänd! Vilket känns något skrämmande, det vore ju ytterst tråkigt att köra en kurs som man genuint tycker om och dessutom har betalat för att gå. Nåväl, ser jag bara till att repetera det väsentliga i vad vi hittills gått igenom under dagen imorgon så borde det förhoppningsvis inte uppstå några större problem! Men för säkerhets skull... Håll tummarna för mig, är ni snälla?