Jag ska försöka skriva det här inlägget i ärlighetens tecken. Jag är egentligen emot att vara för ärlig i en offentlig blogg, men tycker att ni förtjänar en riktig uppdatering om hur mitt liv ser ut nu med tanke på hur dålig jag har varit på att uppdatera hittills. Och nej tyvärr, det blir inga bilder i detta inlägg heller. Ska bli bättre på det, kanske.

 

Efter att ha kommit igenom 2 veckor hos den nya familjen kan jag bara konstatera att de är fantastiska. De är otroligt generösa och omtänksamma. De verkar har stor förståelse för hur man känner sig som au pair och gör allt för att jag ska känna mig bekväm och trygg. I torsdags fick jag jobba över ca 1,5 timme pga. att mamman var påväg hem från Kina och pappan åkt till London samma dag. Jag hade egentligen planerat att åka på Link men eftersom det blev så sent så hann jag inte med det, men i ärlighetens namn gjorde det mig ingenting med tanke på att jag faktiskt får betalt för övertid, och de visar en enorm tacksamhet för allt jag gör.

 

Det har kanske inte framgått jättetydligt men familjen tillhandahåller alltså en lägenhet åt mig, vilket är perfekt. Jag har upptäckt att jag har svårt för balansen mellan profesionell och personlig, att ha ett eget boende hjälper verkligen att hålla den distansen och förstärka intrycket av att det faktiskt är ett jobb och inte bara en nöjestripp, vilket jag ärligt hade problem med i min förra familj. Tyvärr fick jag igår beskedet av kvinnan jag bor hos att hon inte kommer att vilja hyra ut lägenheten efter jul då hennes son oväntat kommer hem från Kanada imorgon. Blev väldigt besviken men familjen kommer att börja leta nytt boende och tills de hittat något så kan jag bo hos dem eftersom de har gott om plats i huset. 

 

Igår skedde dessutom ett annat missöde. När jag skulle hämta flickorna från skolan efter kl 16 hoppade jag in i bilen och märkte genast att något var fel. Efter att ha rullat en bit blev jag tvungen att slå på varningsblinkersen för att se vad som var fel. Vi kan väl säga att vänstra framhjulet var ovanligt platt, och jag skulle inte ha kunnat köra många fler meter med det. Jag hade dock änglavakt och det dröjde inte länge innan en lite äldre man kom förbi och frågade om han skulle hjälpa mig att byta hjulet ("bless his soul" som Becky uttryckte det). Var dock aningen stressad eftersom jag behövde åka till skolan och kunde inte få kontakt med mamman för att berätta om min situation. När mannen äntligen fått på nödhjulet kunde jag bara vara evigt tacksam över att sådana människor faktiskt finns (dock finns det troligen även de som skruvar loss korken på luftventilen i vänstra framdäcket för att man kanske råkade stå på fel parkering)...

 

Efter jobbet tog jag och en tysk tjej bilen till Nyon för en liten pizza och filmkväll hos Becky, som för övrigt att världens mysigaste lägenhet. I dag har familjen varit och hämtat det punkterade däcket och jag har förtärt alldeles för mycket knäck samt samtalat med både syster och far i sammanlagt drygt 3 timmar (märks att jag inte haft internet på ett tag). Ikväll sitter jag barnvakt för första gången, ska faktiskt bli riktigt kul!

 

Även om det jobbmässigt känns väldigt bra så måste jag erkänna att jag har blivit väldigt lat sedan jag kom hit. Orkar inte laga riktigt mat till mig själv och rör ytterst lite på mig. Känner mig väldigt delad då jag trivs jättebra med min situation samtidigt som jag fysiskt/mentalt mår sämre på grund av försämrade matvanor och minskad fysisk aktivitet. Nu börjar jag dock tröttna på denna livsstil och känner att jag måste försöka ta mig ut och röra på mig en av mina sju lediga timmar per dag. Känns som en rejäl utmaning men ack så nödvändig. Nu tror jag att jag har varit tillräckligt ärlig för det här året, på återseende!