Det var lite motigt att ta sig upp på söndagsmorgonen, helst hade man legat kvar i sängen tills att man vaknat av sig själv. Istället vaknade jag vid 6-tiden då någon kom in och frågade om telefonnumret till en tjej som tydligen inte kommit hem från nattens bravader. Kl 8 steg jag upp för att äta frukost, var rätt chockad över hur många som redan var uppe - antar att man kan kalla det skid-effekten. Jag hade lite ångest då jag inte visste vad jag skulle göra med dagen eftersom vi hunnit med både Gstaad och Château d'Oex dagen innan. Bestämde mig iallafall för att haka på det nu minskade gänget som inte skulle åka skidor.

 

Vi åkte tillsammans med nybörjarna till Gstaad - Eggli, väl där bestämde jag mig tillslut för att testa på "sledding", som på svenska kanske bäst översätts till kälkåkning. Eftersom det var ganska saftiga priser och jag inte visste om jag skulle gilla det så betalade jag bara för liften upp och kälkhyrningen. Det bestämdes att vi skulle äta lunch tillsammans på toppen kl 13, då var klockan 11. Då jag och en tysk tjej bara betalat en resa upp så resulterade detta i att vi var tvungna att fördriva 2 timmar uppe på toppen. Vi hade dock kul, blev lite avskräckta från den första kälkbacken som var tvärbrant, men efter några provåk så bestämde vi oss för att det inte var så farligt. 

På tåget till Rougemont möttes vi av många bekanta ansikten. Under promenaden tillbaka till stugan mötte vi Fanny, så jag och en tjej till följde med henne för att lämna tillbaka sin utrustning till skiduthyrningen. Efter en lång dag anlände vi äntligen till stugan där vi fick lite tid för avslappning innan det var dags för städning. Kl 18 satte vi oss på bussen tillbaka till Nyon och det var länge sedan jag känt mig så apatisk, var helt dränerad på känslor.

 

Visst kändes det lite tråkigt när denna fantastiska helg var över, men jag är otroligt tacksam för allt och alla som gjorde den till vad den var!

Nu är det bestämt - jag flyger hem till Sverige den 17:e februari!

 

Håll i hatten dock, det är inte för gott. Vet att ni fick upp förhoppningarna där... Haha okej, jag ska sluta dryga - jag flyger alltså hem tillsammans med mitt värdbarn, som på sitt sportlov ska hälsa på sin farmor och farfar i Sverige. Hon är 7 år och vågar inte flyga själv, så det blir jag som åker med henne, och får därmed en resa till Sverige av familjen! Så som det ser ut blir jag hemma i en vecka, 17-24 februari. Inga planer är uppgjorda än, har inga flygtider ännu så kan inte boka tåg/buss till Sundsvall, men vi får se vad som händer!

 

Hur som helst, jag är som jag många gånger tidigare konstaterat rätt dålig på att blogga frekvent. Jag tänkte att jag försöker slänga in en kort uppdatering nu så får ni i alla fall något livstecken från mig! Fast känner jag mig själv kan något kort väldigt lätt sluta i något... tja, lite längre.

Men jag tror jag skippar det nu - känner att det viktigaste får vara att jag faktiskt ser till att publicera något, istället för att påbörja ett inlägg utan slut som jag lämnar i flera dagar innan jag avslutar det! Så håll till godo så länge, jag har mycket jag vill berätta... Måste bara hitta lite tid och ork till att göra det också!

 

Vi hörs!

Therése

Traditionsenligt så hade jag inte planerat att följa med på LiNK-helgen, denna gång pga. att det var en skidresa och jag har, sedan länge, lagt ner min skid"karriär". Men förra måndagen (som för övrigt var sista anmälningsdagen) hade jag velat klart och bestämde mig för att följa med.

 

Såhär i efterhand är jag väldigt glad att jag gjorde det, då det nog var den roligaste LiNK-resan jag varit på. Vi åkte buss från Nyon på lördag morgon och var framme i vårt Chalêt i Rougemont runt 10-11. Vi hade alltså hela "stugan" för oss själva vilket gjorde att vi fick mer läger-feeling.

Nog känns det att jag idag jobbat över 13 timmar i sträck. Tystnaden som uppstår i skrivandets stund är någonting jag inte upplevt sedan strax före klockan 7 imorse när jag klev upp. Onsdag jobbar jag vanligtvis 11,5 timme men jag märker otroligt mycket skillnad på en vanlig onsdag och idag!

 

Det har varit frukost, påklädning, balett, skrik och grin, engelskaskola, skrik och grin, lunch, stress till födelsedagskalas, film, tigerkaksbakning, skrik och grin, middag, bad, kvällsfika, godnattsaga och slutligen en halvtimmes "sitta-i-sovrummet-och-vänta-på-att-vi-somnar".

 

Roligt med dagen var att jag medan vi väntade på "Sarahs" balett träffade en annan au pair som hade sitt barn i samma dansklass, och vars värdmamma var svensk. På kalaset pratade jag även med en mamma till en pojke i Sarahs klass som tydligen också har en au pair som hon ville att jag skulle träffa.

 

Nu ska jag gå upp till sovrummet bredvid tjejernas och få några timmars sömn innan det är dags att kliva upp igen, har inte hunnit eller orkat göra klart min franskaläxa än så det måste hinnas med imorgon förmiddag. Det är tur att jag tycker om mitt jobb!

Innan jag däckar av utmattning tänkte jag bara berätta lite om min nuvarande situation.

 

Helgen blev som planerat en vilohelg, blev dock en reunion med lithauiska Greta som jag inte träffat sen i november. Vi sågs i Genève, promenerade fram och tillbaka längs shoppinggatan och efter många om och men hamnade vi på ett litet Starbuck's där vi åt middag. På söndagen hämtade jag upp Hencca för att åka till Divonnes marknad som faktiskt äger rum på söndagar. Lunch blev "tacos" som snarare var fahijtas med potatisklyftor (!?) i. Sedan värmde vi oss på en bar som verkligen överraskade då det var betydligt mysigare än vad utsidan angav.

 

Igår gjorde jag franskatestet och hamnade som väntat i nivå B2, dock var de väldigt imponerade över min muntliga franska, men inte lika glada över min grammatik - skyller på att jag faktiskt inte pluggat franska i skolan sedan år 2010 (steg 3 i ettan). När jag redan idag fick komma på första lektionen kan man säga att mitt självförtroende fick sig en liten törn, då den var svårare än väntat. Resten av klassen hade nog gått där 4 timmar i veckan sedan i höstas så det var kanske inte så konsigt att jag kände mig lite malplacerad. Annars är jag positiv till nivån, känns verkligen som att jag kommer kunna utvecklas av detta, plus att klassen verkar trevlig.

 

Har nog heller inte nämnt i bloggen att jag från och med 1 februari har ett nytt boende. Det var en väldig lättnad när det blev bestämt, allting var så prefekt - läget, priset, lägenheten. Jag kommer alltså att hyra ett litet rum i en lägenhet i närheten av familjens hus. Ägarinnan bor och arbetar i Genève under veckorna, men det är även en man i 30-årsåldern som hyr ett rum så kommer inte bo själv. 

 

Nu kommer jag att ha fullt upp med barnpassning då båda föräldrarna åker på jobbresa imorgonbitti tills torsdagkväll, så jag blir ensam med barnen tills dess. Wish me luck and strenght!

Igår åkte jag ner till Ferney för att ta en promenad med Jessica, Ida och Alex (som jag inte träffat förut. Ida och Alex bor i Samma lilla by i Schweiz så jag och Jessica promenerade över gränsen och mötte upp dem för en promenad i regnet. Kanske inte det ultimata vädret då jag ville ta vara på den vackra utsikten över alperna men med fint sällskap så kan även en regnpromenad bli fantastisk. Efter promenaden gick jag och bokade in mig för ett franskatest på måndag. Testet är till för att se vilken nivå jag bör läsa så inom en snar framtid kanske jag äntligen börjar plugga franska igen.

 

På promenaden tipsade Jessica mig om den franska motsvarigheten till Blocket - Le Bon Coin, som jag inte hade varit inne på. Mailade tre stycken annonsörer igårkväll och har redan fått kontakt med två, så efter lunch ska jag åka och kolla in ett rum som inte ligger allt för långt härifrån. Kan inte fatta hur smidigt det går, från att inte ha varken franskakurs eller boende!

Känns alltid lika klyschigt att starta ett inlägg med "Oj, vad tiden flyger iväg!", men det gör den verkligen nu. Detta är troligast ett bevis på att livet som aupair nu verkligen har blivit min vardag. Jag har ett jobb, fritid och vänner och det känns som att det här sista halvåret kommer att gå betydligt snabbare än förra. Nu tycker jag ändå att ni förtjänar en liten insikt i min vardag eftersom jag redan varit här 1,5 vecka utan någon uppdatering.

 

Kan väl inte skryta om att mitt liv har varit extremt händelserikt den senaste veckan men lite kan jag ju dela med mig av. Anlände ju förra lördagen, kl 13, och då var jag rätt trött med tanke på att jag startade min resa kl 01.45 då tåget gick mot Arlanda. Blev iallafall upphämtad av mamman på flygplatsen och glatt välkomnad av flickorna, all ångest som byggts upp under Sverigevistelsen rann genast av då jag upptäckte att jag faktiskt trivs och redan klarat 4 månader som au pair. På söndagen mötte jag upp några vänner i Genève, åkte taxibåt och gick upp i kyrktornet i St. Pierre i gamla stan för att njuta av utsikten med fantastiskt väder. LiNK-rutinerna har också fallit på plats - CrossLiNK på måndagar och LiNK-träffar varannan torsdag. Tycker det är lite konstigt när jag märker att jag faktiskt har en hel del vänner här, kan inte riktigt fatta när det hände eftersom jag hela tiden tänker att det är som i början då man var helt ny och inte kände en kotte.

 

Den här helgen blev mer händelserik än jag förväntade mig. Började med en spontan filmkväll hemma hos Fanny, även Vanessa från Tyskland var med. På lördagen unnade jag mig lite sovmorgon och sedan mötte jag upp Fanny och hennes nykomna kompis från Finland för lunch. Även en tjej från USA kom med, dessutom mötte vi två tjejer från CrossLiNK så vi blev tillslut 6 pers som åt lunch på Banque de Paquis (ute på en pir i Genèvesjön). Därefter mötte jag upp svenska Anna och virrade omkring i gamla stan på jakt efter temporära utställningar. Efter över en timmes letande bestämde vi oss istället för att hitta ett mysigt kafé... vilket i slutändan blev Starbuck's (det finns minst 10 Starbuck's i centrala Genève så man faller lätt dit). Spenderade sedan resten av kvällen och natten hos Fanny då vi skulle upp tidigt på morgonen. Vid 8 tog vi bussen in till Genève där vi mötte upp Ida och tog bussen till Annemasse. Där hämtades vi upp av Anna och tog bilen till Chamonix. Anna och Ida spenderade dagen som sig bör med att åka skidor/snowboard. Medan vi icke skidåkare valde att njuta av utsikten på annat vis. Först tog vi kabinlift upp till "L'Aiguille du Midi" där vi på 3842 meters höjd hade fantastiskt utsikt över Mont Blanc, blev dock alldeles yr så luften måste ha varit rätt tunn där uppe. Sedan åkte vi ner igen och tog ett tåg upp till en glaciär kallad "Mer de Glace"(ishavet), där de skapat grottgångar i isen. Det var mäktigt att vandra omkring därinne, det var svårt att föreställa sig att man faktiskt omringades av solid is. När liftarna stängt möttes vi alla upp igen och promenerade runt i Chamonix och letade ett mysigt ställe att äta middag på. Hamnade tillslut på en öde crêperia mitt i byn där vi även fick sällskap av ett socialt amerikanst äldre par som var otroligt fascinerade över vår höga engelskanivå. Vägen till Chamonix må ha varit lång, men utan tvekan värt det! 

 

Den här sortens meddelanden börjar bli ganska tjatiga för mig i min jakt på boende i Bryssel. Jag är EXTREMT IRRITERAD på att hela tiden få svar av folk som inte vet ett DUGG om mig, att "oj du är typ 5-10 år för ung, det här går ju inte för sig". Hur i hela friden menar de att jag ska kunna flytta in med någon i min egen ålder!? Det FINNS JU INGEN i den åldersgruppen som annonserar, för att väldigt få i den åldern faktiskt hyr någonting, om de inte typ studerar (och det svaret är ju också jättekul att få: "Nej tyvärr, detta boende är bara för heltidsstudenter, tack och hej"). Känner mig extremt diskriminerad både som au pair och för min ålder. Jag förstår att folk kan ha fördomar om ungdomar som inte ens fyllt 20, lite fördomar kan man inte undgå. Men kan de inte åtminstone FRÅGA någonting, FÖRSÖKA ta reda på om jag är en hygglig person, låta mig komma på besök så jag kan bevisa mig själv?

Inte heller som au pair är man högt aktad - för det första är det typ ingen som har koll på vad det är, så den enda kategori man som au pair blir placerad i är "någonstans mellan studerande och arbetare", eftersom man både studerar språk och jobbar på deltid. Vilket leder till att de som är ute efter studenter till ett boende tackar nej då man inte studerar på heltid, och de som i ett kollektiv är arbetare vill ha någon annan som ligger närmare dem yrkesmässigt (man ska ju vara på "samma stadie i livet").

Inte nog med att jag har en väldigt begränsad budget, det är alltså dessutom ingen som VILL HA MIG även om jag kan betala för rummet. Att man letar bland de lägre hyreskostnaderna gör ju att man automatiskt hamnar bland annonser om att hyra rum i kollektiv, finns nämligen inga egna studios/lägenheter i den prisklassen. Vilket i sig inte är något jag har det minsta emot, tvärtom vore det roligt att känna lite nytt folk - men man märker efter ett tag när man inte är önskad.

 

Jag har slavat med detta ändlösa bostadsletande dag ut och dag in i snart två månader. Jag är trött och less på att inte ens få komma och titta på några lägenheter, och när jag väl lyckas få någon enstaka visning kommer det alltid något i vägen - sjukdom, jobb osv. Vet inte när det är meningen att man ska ge upp.

 

 

"Tyvärr, denna bloggen är bara för äldre bloggare

Så du kan stänga ner den här sidan, tack och hej"

 

 

Att allt ska vara så annorlunda när man kommer tillbaka för andra gången till staden, den som kommit att bli mitt hem. Förra gången jag färdades till Bryssel var allting så nytt, så spännande. Nu är det som att åka hem till "det gamla vanliga". Något som innan var svårt att föreställa sig att jag skulle kunna tänka om den här nya platsen.
Det känns väl så annorlunda just för att jag nu vet att jag färdas tillbaka mot något bekant, om än fortfarande främmande på sina ställen så vet jag nu ungefär vad som väntar mig här. Åtminstone vilken plattform av möjligheter jag (för tillfället) har tillgång till här, och därigenom ungefär vilket liv jag kan skapa för mig själv under de närmsta sex månaderna.

Bristen på alltför mycket spänning och förväntan gjorde också separationen från allt jag håller kärt hemma så mycket svårare. Denna gång inför resan till Bryssel fanns inte längre något att fokusera tankarna på, något att fantisera om eller tanken på att ha något främmande att upptäcka framför sig. Detta har gjort att jag tänkt så mycket mer på vad jag lämnar bakom mig, och på hur tokig jag måste vara som åker ifrån så många fantastiska människor i jakt på nya. Självklart var det inte den motiveringen jag hade för att resa hit från början, men just nu är det lite så det känns. Som om jag kastar bort lotten med högsta vinsten, bara för att se om jag kan få en lika hög vinst i en annan valuta på annan plats. (And in comes the dåliga liknelser, along with the skrivande in a trött stund...)

Jag antar att jag helt enkelt är förundrad över hur rollerna kan förbytas så snabbt. Att allt jag upplevt hittills i mitt liv, i nästan nitton år, att allt det känns mer som en flyktig dröm än den situation jag nu befunnit mig i under bara fyra månader.
Mitt tidigare så självklara hem har förvandlats till min semesterort, fylld av folk jag känner igen och älskar. Precis som i drömmar, då du befinner dig på en plats långt bort men är omgiven av de du känner som allra bäst, eller ägnar som mest tankar åt för stunden. Det är just så det känns, och även om jag inser att det är en naturlig vändning på saker och ting så skrämmer det mig ändå en aning. 
Separationsångest är svårt och mycket verkligare än vad jag tidigare kunnat föreställa mig. Vad jag kan minnas har jag aldrig varit den som haft mycket hemlängtan när jag som liten sovit hos kompisar, åkt på läger, eller rest hemifrån överhuvudtaget. Men det har varit just för att jag hela tiden vetat precis vad som väntat mig bakom hörnet. Jag har vetat att jag alltid kommer att komma hem och fortsätta mitt vanliga liv om bara några dagar. Aldrig tidigare i mitt liv har jag behövt tveka en sekund på mitt boende eller på hur mycket tid jag får spendera med min familj. Det har varit några av ändå ganska få självklarheter, och det är verkligen inte lätt att bara lämna sådant bakom sig efter en så lång tid.

Nu är det förhoppningsvis bara första-dagen-tillbaka-ångest som talar, och om några dagar är jag nog inne i den vardagliga rytmen igen. Men just idag är det inte lätt att acceptera att jullovet är slut, och med det även det underbara minnet av drömmen om två veckor tillbaka i mitt gamla liv.