Att allt ska vara så annorlunda när man kommer tillbaka för andra gången till staden, den som kommit att bli mitt hem. Förra gången jag färdades till Bryssel var allting så nytt, så spännande. Nu är det som att åka hem till "det gamla vanliga". Något som innan var svårt att föreställa sig att jag skulle kunna tänka om den här nya platsen.
Det känns väl så annorlunda just för att jag nu vet att jag färdas tillbaka mot något bekant, om än fortfarande främmande på sina ställen så vet jag nu ungefär vad som väntar mig här. Åtminstone vilken plattform av möjligheter jag (för tillfället) har tillgång till här, och därigenom ungefär vilket liv jag kan skapa för mig själv under de närmsta sex månaderna.

Bristen på alltför mycket spänning och förväntan gjorde också separationen från allt jag håller kärt hemma så mycket svårare. Denna gång inför resan till Bryssel fanns inte längre något att fokusera tankarna på, något att fantisera om eller tanken på att ha något främmande att upptäcka framför sig. Detta har gjort att jag tänkt så mycket mer på vad jag lämnar bakom mig, och på hur tokig jag måste vara som åker ifrån så många fantastiska människor i jakt på nya. Självklart var det inte den motiveringen jag hade för att resa hit från början, men just nu är det lite så det känns. Som om jag kastar bort lotten med högsta vinsten, bara för att se om jag kan få en lika hög vinst i en annan valuta på annan plats. (And in comes the dåliga liknelser, along with the skrivande in a trött stund...)

Jag antar att jag helt enkelt är förundrad över hur rollerna kan förbytas så snabbt. Att allt jag upplevt hittills i mitt liv, i nästan nitton år, att allt det känns mer som en flyktig dröm än den situation jag nu befunnit mig i under bara fyra månader.
Mitt tidigare så självklara hem har förvandlats till min semesterort, fylld av folk jag känner igen och älskar. Precis som i drömmar, då du befinner dig på en plats långt bort men är omgiven av de du känner som allra bäst, eller ägnar som mest tankar åt för stunden. Det är just så det känns, och även om jag inser att det är en naturlig vändning på saker och ting så skrämmer det mig ändå en aning. 
Separationsångest är svårt och mycket verkligare än vad jag tidigare kunnat föreställa mig. Vad jag kan minnas har jag aldrig varit den som haft mycket hemlängtan när jag som liten sovit hos kompisar, åkt på läger, eller rest hemifrån överhuvudtaget. Men det har varit just för att jag hela tiden vetat precis vad som väntat mig bakom hörnet. Jag har vetat att jag alltid kommer att komma hem och fortsätta mitt vanliga liv om bara några dagar. Aldrig tidigare i mitt liv har jag behövt tveka en sekund på mitt boende eller på hur mycket tid jag får spendera med min familj. Det har varit några av ändå ganska få självklarheter, och det är verkligen inte lätt att bara lämna sådant bakom sig efter en så lång tid.

Nu är det förhoppningsvis bara första-dagen-tillbaka-ångest som talar, och om några dagar är jag nog inne i den vardagliga rytmen igen. Men just idag är det inte lätt att acceptera att jullovet är slut, och med det även det underbara minnet av drömmen om två veckor tillbaka i mitt gamla liv.