Om drygt 1 vecka åker jag.

 

Varje ledig stund "måste" nyttjas till något produktivt vilket bidrar till att tiden går ännu snabbare än normalt. Jag försöker att utnyttja varje dag till att träffa vänner, vilket ofta blir ett sista avsked. Jag är van vid att ta avsked av familj och vänner, och i ärlighetens namn så tycker jag inte att det är så jobbigt. Tragiskt nog så är jag inte så känslig på den fronten, kanske för att det oftast är jag som åker, det är inte jag som behöver stanna kvar. Jag kommer att ha fullt sjå med att installera mig i ett nytt land, en ny kultur och ett nytt jobb.

 

Det är oftast saknad som gör det svårt att ta avsked, men eftersom att jag känner mig trygg i mina relationer vet jag att alla jag tar avsked av med största sannolikhet kommer att finnas kvar när jag kommer tillbaka om 11 månader. Därför vill jag inte att ni ska bli besvikna om jag inte verkar förkrossad när vi säger hejdå för sista gången innan jag åker, det är tvärt emot ett positivt tecken på att jag tror på att vår relation kommer att hålla även på avstånd. Visst har man hört hur distansförhållanden kan vara knepiga, men jag tror att om man byggt upp en stadig grund så kommer den att finnas kvar även efter 11 månaders frånvaro. Det kommer kanske behövas lite spackel för att täcka sprickorna men grunden kommer ändå att stå fast för att byggas vidare på.

 

Nog med liknelser nu, dags att börja skriva packlista! (nej, jag har fortfarande inte börjat packa)