Traditionsenligt så hade jag inte planerat att följa med på LiNK-helgen, denna gång pga. att det var en skidresa och jag har, sedan länge, lagt ner min skid"karriär". Men förra måndagen (som för övrigt var sista anmälningsdagen) hade jag velat klart och bestämde mig för att följa med.

 

Såhär i efterhand är jag väldigt glad att jag gjorde det, då det nog var den roligaste LiNK-resan jag varit på. Vi åkte buss från Nyon på lördag morgon och var framme i vårt Chalêt i Rougemont runt 10-11. Vi hade alltså hela "stugan" för oss själva vilket gjorde att vi fick mer läger-feeling.

Nog känns det att jag idag jobbat över 13 timmar i sträck. Tystnaden som uppstår i skrivandets stund är någonting jag inte upplevt sedan strax före klockan 7 imorse när jag klev upp. Onsdag jobbar jag vanligtvis 11,5 timme men jag märker otroligt mycket skillnad på en vanlig onsdag och idag!

 

Det har varit frukost, påklädning, balett, skrik och grin, engelskaskola, skrik och grin, lunch, stress till födelsedagskalas, film, tigerkaksbakning, skrik och grin, middag, bad, kvällsfika, godnattsaga och slutligen en halvtimmes "sitta-i-sovrummet-och-vänta-på-att-vi-somnar".

 

Roligt med dagen var att jag medan vi väntade på "Sarahs" balett träffade en annan au pair som hade sitt barn i samma dansklass, och vars värdmamma var svensk. På kalaset pratade jag även med en mamma till en pojke i Sarahs klass som tydligen också har en au pair som hon ville att jag skulle träffa.

 

Nu ska jag gå upp till sovrummet bredvid tjejernas och få några timmars sömn innan det är dags att kliva upp igen, har inte hunnit eller orkat göra klart min franskaläxa än så det måste hinnas med imorgon förmiddag. Det är tur att jag tycker om mitt jobb!

Innan jag däckar av utmattning tänkte jag bara berätta lite om min nuvarande situation.

 

Helgen blev som planerat en vilohelg, blev dock en reunion med lithauiska Greta som jag inte träffat sen i november. Vi sågs i Genève, promenerade fram och tillbaka längs shoppinggatan och efter många om och men hamnade vi på ett litet Starbuck's där vi åt middag. På söndagen hämtade jag upp Hencca för att åka till Divonnes marknad som faktiskt äger rum på söndagar. Lunch blev "tacos" som snarare var fahijtas med potatisklyftor (!?) i. Sedan värmde vi oss på en bar som verkligen överraskade då det var betydligt mysigare än vad utsidan angav.

 

Igår gjorde jag franskatestet och hamnade som väntat i nivå B2, dock var de väldigt imponerade över min muntliga franska, men inte lika glada över min grammatik - skyller på att jag faktiskt inte pluggat franska i skolan sedan år 2010 (steg 3 i ettan). När jag redan idag fick komma på första lektionen kan man säga att mitt självförtroende fick sig en liten törn, då den var svårare än väntat. Resten av klassen hade nog gått där 4 timmar i veckan sedan i höstas så det var kanske inte så konsigt att jag kände mig lite malplacerad. Annars är jag positiv till nivån, känns verkligen som att jag kommer kunna utvecklas av detta, plus att klassen verkar trevlig.

 

Har nog heller inte nämnt i bloggen att jag från och med 1 februari har ett nytt boende. Det var en väldig lättnad när det blev bestämt, allting var så prefekt - läget, priset, lägenheten. Jag kommer alltså att hyra ett litet rum i en lägenhet i närheten av familjens hus. Ägarinnan bor och arbetar i Genève under veckorna, men det är även en man i 30-årsåldern som hyr ett rum så kommer inte bo själv. 

 

Nu kommer jag att ha fullt upp med barnpassning då båda föräldrarna åker på jobbresa imorgonbitti tills torsdagkväll, så jag blir ensam med barnen tills dess. Wish me luck and strenght!

Igår åkte jag ner till Ferney för att ta en promenad med Jessica, Ida och Alex (som jag inte träffat förut. Ida och Alex bor i Samma lilla by i Schweiz så jag och Jessica promenerade över gränsen och mötte upp dem för en promenad i regnet. Kanske inte det ultimata vädret då jag ville ta vara på den vackra utsikten över alperna men med fint sällskap så kan även en regnpromenad bli fantastisk. Efter promenaden gick jag och bokade in mig för ett franskatest på måndag. Testet är till för att se vilken nivå jag bör läsa så inom en snar framtid kanske jag äntligen börjar plugga franska igen.

 

På promenaden tipsade Jessica mig om den franska motsvarigheten till Blocket - Le Bon Coin, som jag inte hade varit inne på. Mailade tre stycken annonsörer igårkväll och har redan fått kontakt med två, så efter lunch ska jag åka och kolla in ett rum som inte ligger allt för långt härifrån. Kan inte fatta hur smidigt det går, från att inte ha varken franskakurs eller boende!

Känns alltid lika klyschigt att starta ett inlägg med "Oj, vad tiden flyger iväg!", men det gör den verkligen nu. Detta är troligast ett bevis på att livet som aupair nu verkligen har blivit min vardag. Jag har ett jobb, fritid och vänner och det känns som att det här sista halvåret kommer att gå betydligt snabbare än förra. Nu tycker jag ändå att ni förtjänar en liten insikt i min vardag eftersom jag redan varit här 1,5 vecka utan någon uppdatering.

 

Kan väl inte skryta om att mitt liv har varit extremt händelserikt den senaste veckan men lite kan jag ju dela med mig av. Anlände ju förra lördagen, kl 13, och då var jag rätt trött med tanke på att jag startade min resa kl 01.45 då tåget gick mot Arlanda. Blev iallafall upphämtad av mamman på flygplatsen och glatt välkomnad av flickorna, all ångest som byggts upp under Sverigevistelsen rann genast av då jag upptäckte att jag faktiskt trivs och redan klarat 4 månader som au pair. På söndagen mötte jag upp några vänner i Genève, åkte taxibåt och gick upp i kyrktornet i St. Pierre i gamla stan för att njuta av utsikten med fantastiskt väder. LiNK-rutinerna har också fallit på plats - CrossLiNK på måndagar och LiNK-träffar varannan torsdag. Tycker det är lite konstigt när jag märker att jag faktiskt har en hel del vänner här, kan inte riktigt fatta när det hände eftersom jag hela tiden tänker att det är som i början då man var helt ny och inte kände en kotte.

 

Den här helgen blev mer händelserik än jag förväntade mig. Började med en spontan filmkväll hemma hos Fanny, även Vanessa från Tyskland var med. På lördagen unnade jag mig lite sovmorgon och sedan mötte jag upp Fanny och hennes nykomna kompis från Finland för lunch. Även en tjej från USA kom med, dessutom mötte vi två tjejer från CrossLiNK så vi blev tillslut 6 pers som åt lunch på Banque de Paquis (ute på en pir i Genèvesjön). Därefter mötte jag upp svenska Anna och virrade omkring i gamla stan på jakt efter temporära utställningar. Efter över en timmes letande bestämde vi oss istället för att hitta ett mysigt kafé... vilket i slutändan blev Starbuck's (det finns minst 10 Starbuck's i centrala Genève så man faller lätt dit). Spenderade sedan resten av kvällen och natten hos Fanny då vi skulle upp tidigt på morgonen. Vid 8 tog vi bussen in till Genève där vi mötte upp Ida och tog bussen till Annemasse. Där hämtades vi upp av Anna och tog bilen till Chamonix. Anna och Ida spenderade dagen som sig bör med att åka skidor/snowboard. Medan vi icke skidåkare valde att njuta av utsikten på annat vis. Först tog vi kabinlift upp till "L'Aiguille du Midi" där vi på 3842 meters höjd hade fantastiskt utsikt över Mont Blanc, blev dock alldeles yr så luften måste ha varit rätt tunn där uppe. Sedan åkte vi ner igen och tog ett tåg upp till en glaciär kallad "Mer de Glace"(ishavet), där de skapat grottgångar i isen. Det var mäktigt att vandra omkring därinne, det var svårt att föreställa sig att man faktiskt omringades av solid is. När liftarna stängt möttes vi alla upp igen och promenerade runt i Chamonix och letade ett mysigt ställe att äta middag på. Hamnade tillslut på en öde crêperia mitt i byn där vi även fick sällskap av ett socialt amerikanst äldre par som var otroligt fascinerade över vår höga engelskanivå. Vägen till Chamonix må ha varit lång, men utan tvekan värt det! 

Idag skulle vi egentligen ha lussat på Svenska klubbens jullunch men den blev inställd så vårt luciaäventyr slutade igår. Förutom vårt första framträdande på SEB den 4:e har luciaveckan sett ut såhär:

 

Lussade på Hôtel Edelweiss i Genève, ett typiskt schweiziskt inrett hotell ägt av en svenska. Hon förklarade för oss innan att det var fullproppat med folk inne där vi skulle sjunga, och att alla var där bara för att se oss (gissa om man blev lite nervös). När vi väl var klara och gick in sjungandes var det minst sagt fullproppat - MEN, det var som att vi inte ens var där. Vi gick ett varv runt restaurangen, ställde upp oss och sjöng igenom vårt program på sissådär 7 låtar i ett högljutt rum, fick applåder mellan låtarna i början men applåderna avtog efter ett tag. Vi tre som skulle sjunga solo på Mary's Boychild hade nog lite smått panik då vi förstod att det inte skulle höras, så det blev spontant att alla som kunde texten sjöng med i verserna. Personligen blev jag förolämpad över att vi fick så pass lite uppmärksamhet, men även för den dåliga planeringen (vem lägger ett luciaframträdande mitt under en företagsjulfest för Schweizare som aldrig tidigare sett ett luciatåg?). Nåja, positivt var väl att det inte blev lika nervöst då nästan ingen lyssnade eller tittade. Dessutom fick vi glögg, pepparkakor och diverse "svensk" plockmat.

Begav oss till de finare delarna av Genève till en enorm villa nära sjön där svenska kvinnoföreningen SWEA hade julfest. Vi tappade nog alla hakan när vi klev in genom dörren och möttes av något som mer liknade ett hotell och som faktiskt ägdes av en skild kvinna. Det märktes att det var svenskar som lyssnade eftersom vi den här gången fick allt fokus och det blev otroligt uppskattat. Därefter fick vi äta riktig svensk julmat (lagat av schweiziska kockar) och tog sedan ett gruppfoto för att föreviga kvällen.

Den här helgen hade jag planerat att åka iväg med Sanna, Johanna och Anna. På lördag tog jag bilen till Nyon och mötte sedan Johanna och Anna på tåget mot Montreux. Sanna klev på i Lausanne och tillsammans åkte vi till den omtalade julmarknaden i Montreux. Det var väldigt mycket folk som väntat, men själva marknaden var till skillnad från den i Zürich mycket mer julig - det vill säga att fler stånd faktiskt sålde saker som kunde förknippas med julen. Måste dock erkänna att det inte är någonting emot svenska julmarknader.

 

Igår var jag och värdpappan till bilhandlaren för att få bukt på problemet med det punkterade däcket. Mekanikerna hade nämligen hänvisat oss dit då de bokstavligt talat berättade för mig att däcket var dött, att det inte fanns något de kunde göra. Lämnade in det isärplockade däcket på morgonen och på eftermiddagen åkte vi tillbaka igen och då sa de att de inte var något fel på däcket och satte på det igen. Våndas lite att gå ut sen och eventuellt mötas av ett platt däck igen...

 

På kvällen kom Emelie och Hencca hit för att fira Finlands självständighetsdag. Hencca som är finlandssvensk hade förberett ett program för kvällen. 

Livet som sedan en tid tillbaka har varit väldigt lugnt och odramatiskt har nu i jultider börjat blir rätt hektiskt. Gårdagen var, som ni kanske förstår, ytterst händelserik (glömde att nämna att jag dessutom satte ihop och dekorerade ett pepparkakshus med tjejerna på eftermiddagen).

 

Idag efter att jag skjutsat flickorna till skolan åkte jag för att hämta upp lille 2-åriga Leo för sin "playgroup" i Ferney. Hans storebror går i min yngsta flickas klass och familjen är även de brittiska. Han är en sån där unge som man bara vill äta upp - knubbiga kinder, smittsamt skratt och bebisspråk med brittisk dialekt! Vi hade iallafall väldigt kul tillsammans och det kommer med största sannorlikhet att upprepas - att jag sitter barnvakt åt honom vill säga. Matpersonalen strejkade idag (Frankrike) så efter playgroup var det bara att hämta upp flickorna igen och ta hem dem för lunch. Fick sedan några timmas ledighet fram till 16 då det var dags att plocka upp dem igen. Idag var de ovanligt tjuriga - skrek, grät och slogs om vart annat. Känner mig helt utslagen nu och klockan är bara 21. 

 

Imorgon ska jag och pappan (han pratar inte franska) till bilhandlaren där de köpte "min" bil för att berätta om vad som hänt med däcket (det var alltså utom räddning enligt bilverkstan). På kvällen vankas det lite firande av Finlands självständighetsdag med ett par vänner, ska bli riktigt spännande! 

Barnvaktandet på lördagkvällen blev som förväntat inte särskilt ansträngande. Vi åkte till McDonalds då de tjatat efter det under veckan. Förvånades över hur dyrt McDonalds är här, till och med i Frankrike som ändå är billigare än Schweiz. Flickorna åt såklart inte särskilt mycket och råkade göra så de heller inte fick några leksaker men de verkade nöjda och glada bara över restaurangupplevelsen. Väl hemma svidades det om till prinsessklänning och sedan kollade vi en stund på "The Golden Compass" som är en av deras favoritfilmer. Läste en liten saga och fick stanna i rummet tills jag märkte att de somnat kl 21. Sedan smög jag ner och kokade upp varm choklad och satte mig och kollade på Mary Poppins (fanns inte så många vuxenfilmer). Det slog mig hur trött jag var då jag snart inte kunde hålla ögonen öppna men kl 24 gick jag upp och inväntade föräldrarnas hemkomst. Blev dock lite senare än tänkt och efter en liten tupplur i gästrummet var de hemma kl 02.30. 

 

Morgonen efter vaknade jag av mig själv vid kl 7 och efter många om och men orkade jag tillslut kliva upp ur sängen för att åka iväg till Ferney, möta upp min finlandssvenska vän Fanny och ta bussen till Ekumeniska Centret i Genève där svenska kyrkan höll en första adventsgudstjänst kl 10. Allting kändes väldigt svenskt och efteråt blev det kyrkfika med lussebulle och pepparkaka. Även svenska Anna var med och tillsammans promenerade vi tillbaka till Ferney för att upptäcka den franska författaren Voltaire's boendeort. Anledningen varför han valde Ferney var på grund av sin närhet till Schweiz så om han någon gång skulle få problem med mydiheterna kunde han bara pallra sig över gränsen och vara i säkerhet. Lunchade på ett libanesiskt ställe men väldigt god mat och en rolig man bakom disken som gav oss gratis bröd. Började samtala med en plastikkirurg som satt vid bordet brevid och ville diskutera samhällsstruktur och skatt i Sverige, han var inte imponerad av det svenska systemet. 

 

Senare mötte vi upp Sanna och satte oss på ett öppet kafé, beställde varm choklad och spelade kort. På kvällen åkte jag hem till Fanny och vid kl 21 åkte vi in och såg nya Hunger Games på franska. Jag har inte läst böckerna men förstod ändå väldigt bra, är tacksam över att jag lyckats upprätthålla min franska så pass bra tros att jag nästan aldrig använder den numera. 

Jag ska försöka skriva det här inlägget i ärlighetens tecken. Jag är egentligen emot att vara för ärlig i en offentlig blogg, men tycker att ni förtjänar en riktig uppdatering om hur mitt liv ser ut nu med tanke på hur dålig jag har varit på att uppdatera hittills. Och nej tyvärr, det blir inga bilder i detta inlägg heller. Ska bli bättre på det, kanske.

 

Efter att ha kommit igenom 2 veckor hos den nya familjen kan jag bara konstatera att de är fantastiska. De är otroligt generösa och omtänksamma. De verkar har stor förståelse för hur man känner sig som au pair och gör allt för att jag ska känna mig bekväm och trygg. I torsdags fick jag jobba över ca 1,5 timme pga. att mamman var påväg hem från Kina och pappan åkt till London samma dag. Jag hade egentligen planerat att åka på Link men eftersom det blev så sent så hann jag inte med det, men i ärlighetens namn gjorde det mig ingenting med tanke på att jag faktiskt får betalt för övertid, och de visar en enorm tacksamhet för allt jag gör.

 

Det har kanske inte framgått jättetydligt men familjen tillhandahåller alltså en lägenhet åt mig, vilket är perfekt. Jag har upptäckt att jag har svårt för balansen mellan profesionell och personlig, att ha ett eget boende hjälper verkligen att hålla den distansen och förstärka intrycket av att det faktiskt är ett jobb och inte bara en nöjestripp, vilket jag ärligt hade problem med i min förra familj. Tyvärr fick jag igår beskedet av kvinnan jag bor hos att hon inte kommer att vilja hyra ut lägenheten efter jul då hennes son oväntat kommer hem från Kanada imorgon. Blev väldigt besviken men familjen kommer att börja leta nytt boende och tills de hittat något så kan jag bo hos dem eftersom de har gott om plats i huset. 

 

Igår skedde dessutom ett annat missöde. När jag skulle hämta flickorna från skolan efter kl 16 hoppade jag in i bilen och märkte genast att något var fel. Efter att ha rullat en bit blev jag tvungen att slå på varningsblinkersen för att se vad som var fel. Vi kan väl säga att vänstra framhjulet var ovanligt platt, och jag skulle inte ha kunnat köra många fler meter med det. Jag hade dock änglavakt och det dröjde inte länge innan en lite äldre man kom förbi och frågade om han skulle hjälpa mig att byta hjulet ("bless his soul" som Becky uttryckte det). Var dock aningen stressad eftersom jag behövde åka till skolan och kunde inte få kontakt med mamman för att berätta om min situation. När mannen äntligen fått på nödhjulet kunde jag bara vara evigt tacksam över att sådana människor faktiskt finns (dock finns det troligen även de som skruvar loss korken på luftventilen i vänstra framdäcket för att man kanske råkade stå på fel parkering)...

 

Efter jobbet tog jag och en tysk tjej bilen till Nyon för en liten pizza och filmkväll hos Becky, som för övrigt att världens mysigaste lägenhet. I dag har familjen varit och hämtat det punkterade däcket och jag har förtärt alldeles för mycket knäck samt samtalat med både syster och far i sammanlagt drygt 3 timmar (märks att jag inte haft internet på ett tag). Ikväll sitter jag barnvakt för första gången, ska faktiskt bli riktigt kul!

 

Även om det jobbmässigt känns väldigt bra så måste jag erkänna att jag har blivit väldigt lat sedan jag kom hit. Orkar inte laga riktigt mat till mig själv och rör ytterst lite på mig. Känner mig väldigt delad då jag trivs jättebra med min situation samtidigt som jag fysiskt/mentalt mår sämre på grund av försämrade matvanor och minskad fysisk aktivitet. Nu börjar jag dock tröttna på denna livsstil och känner att jag måste försöka ta mig ut och röra på mig en av mina sju lediga timmar per dag. Känns som en rejäl utmaning men ack så nödvändig. Nu tror jag att jag har varit tillräckligt ärlig för det här året, på återseende!

 

 

Det här inlägget skrev jag förra tisdagen, när ni läser det förstår ni nog varför jag inte publicerat det förrän nu

Jag vet att jag skrev att jag skulle berätta mer om mitt nya jobb förra veckan, men då hade jag aldrig kunnat gissa att den förra Au pairen skulle ha glömt bort lösenordet till det trådlösa nätverket i lägenheten.

Nu bor jag alltså sedan en vecka tillbaka i en lägenhet i Gex, som ägs av en brittisk kvinna som jobbar för FN (för tillfället på arbetsresa i Etiopien). Familjen jag arbetar för är helt brittisk men har aldrig bott i England utan i Asien och numera Frankrike. De har två underbara döttrar, vi kan kalla dem för Karen och Sarah. K är 6 år och S 4 år. Förra veckan skuggade jag den förra Au pairen, som verkligen gjorde intryck på mig. Hon var så bra med barnen och otroligt snäll och givmild, hon visade mig runt i omgivningarna och försäkrade mig om att jag skulle trivas jättebra här. Hon arbetade för familjen för ca 2 år sedan och kom sedan tillbaka i augusti för att hjälpa dem medan de flyttade till Gex. Nu skulle hon flytta till sin franska pojkvän som bor 1,5 timme härifrån.

Jaja, nog pratat om henne. Jag trivs iallafall väldigt bra med familjen hittills, det jobbiga är bara att jag inte kan träffa mina vänner lika ofta eftersom jag bor en bit ifrån. Dock har jag (sedan igår när försäkringen blev klar) en egen bil att disponera (Fiat panda) så jag är ändå rätt fri utanför arbetstiden. Tiden fram till jul kommer gå fort, tänk att om precis en månad är jag hemma igen! Fram tills dess måste jag bestämma om jag vill stanna med familjen eller inte, då vi bestämde att ha en prövningsperiod för att se om det verkligen skulle funka. När jag får internet i lägenheten så ska jag lägga upp lite bilder och berätta mer om mitt jobb.

Nu är tiden i gränslandet över. Jag har om än lite diffust tackat ja till en familj och om några timmar ska J skjutsa mig dit. Känns såklart lite tungt när jag efter en och en halv vecka här börjar känna mig hemmastadd. Igår var jag iallafall och hälsade på familjen (pappan och barnen) eftersom jag hittills bara träffat mamman. Blev egentligen inte mycket klokare på det besöket men nu har vi iallafall träffats. Jag kommer under veckan att skugga den nuvarande au pairen och det känns verkligen jättebra att ha någon att luta sig emot. Familjen hyr ett boende för au pairen i byn (som förresten ligger i Frankrike, så nu är jag inte längre au pair i Schweiz) så jag kommer att dela boendet med henne under resten av veckan. Känns lite skrattretande att tänka på att jag inte ville vara au pair i Frankrike från början på grund av lite olika anledningar, men nu hamnade jag här ändå (förvisso bara 15 minuter från gränsen). På grund av hur det slutade med min tidigare familj är jag väl inte riktigt lika självsäker nu, men familjens nuvarande au pair har om och om igen försäkrat mig om hur fantastiska de är. Sen känns det ju också tryggt att jag inte har mer än 20 minuter med buss/bil för att komma tillbaka hit och hälsa på, och ungefär samma sträcka för att ta mig till Schweiz. Nej nu måste jag börja packa mina saker som är i en enda röra just nu. Mer om familjen och mitt jobb kommer under veckan.

 

Önska mig lycka till!

Hej vänner!

 

Nu var det ett bra tag sedan ni hörde något från mig (börjar ana ett mönster..) Nu har jag bott hos J och hennes rumskompis A i en vecka. De bor i ett stort hus i Frankrike, 5 minuter från gränsen mot Schweiz och 20 minuter med buss in till Genève. Under veckan har jag fått mycket egentid då jag sökt familjer samt återsett mina vänner här nere i Schweiz. Humöret har gått lite upp och ner och jag var nästan (nästan) redo att ge upp i början på veckan. Sedan sa det bara svisch och då hade jag helt plötsligt en hel hög med eventuella familjer. I onsdags åkte jag in till Genève och träffade en brittisk kvinna på hennes jobb och de erbjuder vad som verkar vara en "dream position" för en au pair, hon vill att jag börjar till veckan. Nu är det dock en del i min omgiving som för mitt eget bästa tycker att jag inte borde ta några förhastade beslut. I eftermiddag ska jag åka och träffa en 3-barnsmamma i mina gamla hemtrakter för att diskutera vad som numer lutar mot eventuellt barnvaktande lite då och då. Innan det ska jag träffa B som håller i LiNK för att försöka komma underfund med vad det egentligen är jag söker.  

 

Ikväll ska jag äta middag med några vänner i Genève och likaså imorgon då vi har hejdå-middag för en vän som åker tillbaka till Finland på måndag. Som ni ses rullar livet på här nere och rätt vad det är så är jag hemma igen för att fira jul!

Jag tänkte inte göra en lika lång utläggning (I wish) som min syster om varför tiden stått still här i bloggen, men här kommer iallafall en liten förklaring:

 

Sedan över en vecka befinner jag mig på hemmaplan - i Sundsvall. Att komma hem till ett hus med kalkfläckar på vattenkranen och smuts på golvet har aldrig förut känts så fantastiskt. Att bli mött av kärlek och acceptans var något jag nästan glömt hur det kändes. Detta gjorde mig bara ännu mer säker på att jag gjorde rätt val när jag lämnade familjen jag arbetat för i exakt 2 månader för gott för drygt en vecka sedan. Det är läskigt att läsa och höra om Therése uppleveler eftersom jag känner igen mig i nästan allt, våra ex-familjer måste ha varit väldigt lika. Att vi är (au pair)systrar bidrar nog också till att vi upplever situationer liknande. 

 

 

Jag hade aldrig förut kännt mig så ångestladdad som tiden fram till min uppsägning. Alla sorgliga/smöringa/klyschiga låtar i mina hörlurar fick plötsligt mening och jag kunde relatera till texterna som tidigare varit obetydlig smörja. Ville bara inflika den upplevelsen för att förtydliga hur desperat jag faktiskt var!

 

Men så här i efterhand funderar jag inte på varför jag sa upp mig, inte det minsta. Redan från början (som några säkert märkte) var jag osäker till om detta verkligen skulle funka, men gav det ändå 2 månader som en ärlig chans. Tiden från att jag sa upp mig till att jag lämnade familjen var kanske de längsta 4 dagar jag någonsin upplevt. Om jag inte trivts innan, så gjorde jag definitivt inte det nu, om än förståeligt. 

 

Nu ser iallafall min situation ut såhär - Efter att ha förlängt min hemvistelse med ca 5 dagar åker jag tillbaka till Schweiz på torsdag. Eftersom jag inte längre har någon familj att återvända till kommer jag att få bo hos en amerikansk kvinna från Link medan jag letar efter en ny familj. Jag är otroligt tacksam för hennes gästvänlighet, utan henne vet jag inte om jag vågat säga upp mig.

 

Hoppas att ni nu kan förstå vår frånvaro från bloggen, se det som ett tillfälligt avbrott. We'll be back!